Jag gillar bandet The Eagles riktigt mycket. Det har jag gjort i många år. Deras låtar är fantastiska och stämsången är från en annan värld.

Under hela tiden som jag har lyssnat på dem så har jag vetat att de splittrades i slutet på sjuttiotalet (egentligen 1980) och återförenades först 94. Däremot var jag länge inte särskilt intresserad av varför. För några år sedan läste jag gitarristen Don Felders bok Heaven and Hell: My Life in the Eagles (1974-2001) och blev desto mera fascinerad av konflikterna inom bandet. Boken tar av naturliga själ Felders parti och beskriver hans syn på det hela. Den framställer Don Henley och, i ännu högre grad, Glenn Frey som riktiga rövhål.

Igår och idag har jag tittat på en dokumentär om Eagles kallad History of the Eagles. (Den finns in Netflix.) Det är en auktoriserad dokumentär, så den visar en annan bild än den som Felder berättar om. Nu är det de som fortfarande är med i bandet, framförallt Henley och Frey, som kommer till tals.

Jag är inte klar med hela än men så långt som jag sett (drygt två timmar av tre) så är den intressant. Jag kan rekommendera den om du är intresserad av The Eagles. Om du ser den så bör du även läsa Felders bok för att få det andra perspektivet också.

Igår kväll spelade jag gitarr i Roger Lööfs Orkester i Fyris Park i Uppsala (vilket jag bloggade om igår). Sammanfattningsvis gick det väldigt bra, både för mig och orkestern som helhet. Visst märktes det på scenen stundtals att vi var två stycken vikarier (Hans Johansson var vikarierande trummis) men jag tror inte att publiken tänkte på det.

Det var tyvärr inte så stor publik men de som var där var desto nöjdare. Det var oavbruten dans av mer eller mindre samtliga.

Min datorbaserade gitarrigg fungerade alldeles utmärkt. De sound som jag hade rattat in i förväg passade perfekt i sammanhanget, MainStage var stabilt och Nocturn gjorde det lätt att byta ljud. Det enda jag saknar är någon form av monteringsfäste på just Nocturn så att den kan hängas på ett mikrofonstativ.

För övrigt så är jag riktigt öm i fingertopparna på vänster hand idag. Det märks att det inte är varje dag som man spelar ungefär 60 låtar.

Ikväll är det dags att ta på sig kostymen och de leende guldbruna ögonen för att spela till dans i Fyris Park i Uppsala. Jag har tidigare bloggat om senast jag spelade med min farfar i Ji Coo’s. Idag är det istället pappas band Roger Lööfs Orkester som jag hoppar in i.

En liten rolig detalj är att jag planerar att spela med laptop och ljudkort istället för förstärkare och/eller multieffektpedal. Ljudmanipulationen kommer att ske i MainStage som jag nu under cirka ett dygn har försökt lära mig grunderna i samt programmera till min belåtenhet. För att styra det hela kommer jag använda Novation Nocturn. (Ja, det blev mycket prylnamedroppande nu.) Jag har även precis köpt en ny stämapparat, en TC Electronics PolyTune.

Räkna med att jag kommer att lämna en rapport i efterhand.

Julen är här, i allra högsta grad. Hela hösten har gått så sanslöst snabbt så att jag knappt kan förstå det. Känns inte alls som att det var längesedan som jag låg på balkongen och svettades i julisolen.

Med julen så kommer även ofrånkomligen julmusiken. Jag gillar ju som bekant musik, men det är inte direkt så att all julmusik faller mig på läppen. Varje år inför jul har jag sagt till mig själv att jag ska sammanställa en lista med bra julmusik som jag kan lyssna på i decembermörkret. Musiken måste inte vara särskilt ”alternativ” eller ”svår”, den får vara ironiskt men lika gärna på fullaste allvar. Eftersom jag aldrig riktigt får tummen ur och sammanställer en sådan lista så tänkte jag lägga ut en uppmaning här.

Om du har någon särskild favorit bland jullåtar, lämna då en kommentar där du talar om vilken eller vilka låtar som jag absolut måste ha med på min julspellista. Gärna med länk till iTunes eller Spotify.

Idag har jag påbörjat listan lite själv, men det är inte särskilt många låtar på den i nuläget så alla förslag är välkomna.

Nu har det varit mycket jobb på sistone. Idag ska jag göra en liveinspelning med hårdrocksbandet Sabaton. De kommer att spela på ”Sabatonkryssen – Ett sjöslag utan lik”, en 24 timmar lång kryssning med metalmusik som tema.

När detta skrivs sitter jag på en buss mellan Falun och Stockholm. Förhoppningsvis blir det två trevliga dagar på Östersjön innan jag åter är i Falun.

Bloggen krånglade en del när detta skrevs. Därför kanske inlägget dyker upp i vissa RSS-läsare med fel titel. Titeln ska vara ”Jazzspelmän i Falybygd” och inget annat.

Idag har det varit en ganska speciell dag. Nu finns nämligen för första gången en skiva som jag har spelat in ute i handeln. Skivan i fråga är Jazzspelmän i Falubygd, utgiven av Falu Jazzklubb. Det är en produktion vars syfte var att dokumentera och bevara sex stycken jazzmusiker från Falun med omnejd. Förutom dessa sex solister medverkar även ett flertal andra musiker. Inspelningen av skivan gjorde jag och Eric Johansson under våren 2007 som mitt examensprojekt på Ljud och Musikproduktionsprogrammet, Högskolan Dalarna.

Skivan har funnits pressad sedan någon månad tillbaka och ett exemplar förgyller min bokhylla i hemstudion. Idag var det äntligen dags att släppa den officiellt. Detta skedde på Marianns Saloon i Falun. Ett flertal av de medverkande musikerna var där och spelade låtar, både från skivan och andra låtar. Det var en trevlig tillställning, helt klart.

Min förhoppnings är självklart att jazzklubben säljer så många exemplar som möjligt. Om du är nyfiken så bör du surfa in på Falu Jazzklubbs hemsida (falujazz.se) och lyssna på ett smakprov samt läsa lite om tankarna bakom skivan.

Nu ska jag alldeles strax ge mig av på ett jobb på Arenan i Falun. De firar 5-årsjubileum den här veckan, så det händer något spännande där varje kväll. Idag ska det bland annat vara lite livemusik som jag alltså ska ratta ljudet till. Det passar ganska bra att jag jobbar på Arenans 5-årsdag eftersom det nu i slutet av sommaren även var 5 år sedan som jag flyttade till Falun.

Nu kommer uppdragen ganska tätt under en period. Nästa vecka är det två större tillställningar som jag ska jobba med. Jag berättar mer om dessa vid ett senare tillfälle.

Nu har jag äntligen haft en lite kreativ helg. Egentligen var det tänkt att jag skulle ha ägnat mig åt en massa webbprogrammerande men istället så har gitarren blivit välanvänd. En liten melodi som har flutit runt i mitt huvud sedan hösten 07 utan att hitta sitt sammanhang har nu börjat utkristallisera sig till en riktigt bra låt. Allt utom sångmelodin har ändrats av och till många gånger och nu har jag fastnat för ett ganska sparsmakat arrangemang med trummor, diskreta keyboards, en kompgitarr och en väldigt ”laid back” sologitarr. Arbetsnamnet på låten är Midnatt.

Jag tror mig vara ganska säker på hur alla instrumentalinsatser i den ska låta så nu ska jag ”bara” skriva klart texten, spela in gitarrerna ordentligt och fixa en bra sångtagning. Rutinerade läsare vet att det är just det där med att ”bara” skriva text som tar allra längst tid för mig, så jag tänker absolut inte lova något om när den färdiga låten ser dagens ljus.

Nu är det dags för det utlovade längre inlägget om lördagen på Arvikafestivalen. Precis som på fredagen så var min närvaro ytterst sporadisk. Jag dök upp på festivalområdet först strax efter 21 och hörde då först Volbeat. De var ganska bra men blev oerhört tjatiga nästan direkt. Allt med Volbeat låter tyvärr likadant, undantaget den lysande covern ”I only wanna be with you” Tre låtar räcker gott och väl.

När vi tröttnade på Volbeat blev det en liten tur på området med Linn och hennes syster Julia. Därefter gick jag och Linn till öltältet för att träffa Johan och Ida. Där blev vi kvar ganska länge. På avstånd hörde vi Teddybears och konstaterade att dessa var riktigt tråkiga. Först när det var dags för Babyshambles att börja spela på Vintergatan så lyfte vi på våra arslen.

Spontant så var Babyshambles inte så dåliga som jag fruktat, men långt ifrån bra. Som Linns pappa säger så finns det tre kriterier för att musik ska vara bra.

  1. In time
  2. In tune
  3. With feeling

Tre fjärdedelar av Babyshambles fixar ”in time” och ”in tune” hyfsat bra men Pete Doherty är ju helt ute och cyklar. Han sluddrar och slirar, verkar helt ointresserad, spelar taskigt och sjunger uselt. Visst är låtarna stundtals charmiga, men det är inte svårt att i valfri halvstor stad hitta ett flertal band som är bättre. Det är bara att vända sig till Studiefrämjandet eller något annat studieförbund och be att få en lista över deras band. Bra för att vara ett demoband men uruselt för att vara ett band som är värt en plats på Vintergatan. Som tur är så är det en väldigt liten publik som bevistar spektaklet.

Johan bloggade också lite om sista dagen på Arvikafestivalen. Här är en länk.

Det här blir det sista inlägget om första dagen på Arvikafestivalen 2010. Det kommer handla enkom om kents spelning, kvällens sista på Vintergatan-scenen. De som läst min blogg sedan tidigare vet att jag är ett stort kent-fan. Bl.a. skrev jag ett antal inlägg om en av deras spelningar tidigare i vintras/våras. (här, här och här.)

Hursomhelst, gårdagens spelning alltså. För mig är kent alltid fantastiskt bra. Ibland kan det kännas som att det är ”en dag på jobbet” för dem, men även i dessa stunder är det riktigt bra. Lägstanivån är otroligt hög hos ”Sveriges största rockband”. Arvikafestivalspelningen börjar på denna lägstanivå, tycker jag. Det är kul att de öppnar med Utan dina andetag och trots att jag inte är så förtjust i nya skivan ”En plats i solen” så tycker jag att det är bra att de lägger fokus på nyare låtar. Dock känns det lite som att det går på rutin och inte riktigt lossnar.

Känslan består fram till mitten av konserten då Idioter vänder allt. Därefter känns det som en total överkörning, precis som en kentkonsert ska vara. Jocke Berg blir mera rörlig, spelar inte gitarr lika mycket och börjar i största allmänhet mera agera som en frontman ska. Den enda invändningen som består även efter Idioter är att Berg mellansnackar alldeles för lite, precis som han gjorde i våras. Det är så tråkigt eftersom mellansnack behövs för att göra kentmaskinen lite mera mänsklig. När han väl pratar (innan M och mellan den och Mannen i den Vita Hatten) så blir tar det klivit från överkörning till underbart. Hade den känslan funnits hela giget så hade det varit en av de bästa konserterna jag någonsin varit på, överhuvudtaget. Nu blir det ”bara” bra, kanske riktigt bra, men inte fantastiskt helunderbart.

Passa även på och läs min vän Johans blogginlägg om gårdagen. Vi verkar tycka ganska lika om kents insatts.

Nedan följer den kompletta låtlistan. De fetmarkerade låtarna är de som jag tyckte var extra bra.

  • Utan dina andetag
  • Det finns inga ord
  • Skisser för sommaren
  • Ensam lång väg hem
  • LSD, någon?
  • Töntarna
  • Ensamheten
  • Gamla Ullevi
  • Idioter
  • Ingenting
  • Vy från ett luftslott (Punks Jump Up remix)
  • Krossa allt
  • Dom andra
  • 747
  • M
  • Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Regina Spektor
Jag ser de sista låtarna av den här konserten och tycker att allt känns rätt konstigt. Låtarna är bra och Regina lika så men det är helt fel forum. Grusplanen framför Vintergatan är oerhört glest belagd med besökare. De få som är där verkar rätt rastlösa.

Robyn
Jag skulle gärna vilja gilla Robyn. Det vore så praktiskt eftersom hon hajpas så hårt ständigt. Men efter tjugo minuters konsert utan en enda hook (undantaget covern ”Cobra Style”) så känns det bara hopplöst.

Inom kort kommer jag även publicera ett inlägg med en längre recension av kents konsert.

Nu har snart hela första dagen på Arvikafestivalen förflutit. Jag är i nu hemma hos Linns föräldrar för att äta lite och komma bort från leran en stund. Om ett litet tag är det dags för först Regina Spektor, sen Robyn och slutligen kent.

Hittills har jag sett följande:

  • Khoma – Var riktigt bra. Ljudet i Apollo-tältet är ju tyvärr inte särskilt bra och allt blir grötigt, men musiken är trevlig.
  • Johnossi – Bra, men kanske något överhajpat. Vad är det som gör det här till indie och creddit?
  • Juliette Lewis – Juliette är cool som frontare och bjuder på en bra show, men låtarna räcker inte till. Var är refrängerna? När händer det något?

Så där, nu är Arvikafestivalen igång på riktigt och självklart regnar det rejält. Känns rätt värdelöst eftersom det är idag som nästan alla bra band (enligt mig) spelar. Var på området för nån timme sedan och lyssnade på Khoma som var riktigt bra. Ska strax dit igen och då blir det Timo Räisänen.

Ikväll är det kent!

Bandet Hurdy Gurdy och mitt samarbete med dem har jag skrivit om några gånger tidigare. Nu är det alltså dags igen, vilket jag tyckte var en bra anledning till att blogga lite. Det blir allt tunnare mellan inläggen här nu. Ska inte lova någon bättring. Både ni och jag lär blir varse huruvida bloggandet blir mer frekvent eller inte.

Hursomhelst, i dag är det dags för ett nytt gigg med Hurdy Gurdy. Högskolan Dalarna ska inviga ett nytt labb/maskinhall i Borlänge och som en del i det så ska Hurdy Gurdy bjuda på lite flummiga ljud. Jag och Daniel är med som tekniker, precis som i New York och setlisten blir ungefär den samma som då. Den stora nyheten för den här gången är att vi ska genomföra spelningen med surroundljud.

Lokalen lämpar sig egentligen inte alls för detta och mixerbordet som vi använder (Yamaha LS9) har inget som helst stöd för surround, men vi tänkte ändå ge oss på att lösa problemet. Igår riggade vi samt soundcheckade och det verkar faktiskt som att surround-biten kommer att fungera. Jag skriver nog ett nördigare inlägg så småningom som beskriver processen och setupen mer utförligt. Enkelt uttryckt så kör vi ut samtliga istrumentkanaler i mixerbordet via direktutgångar till min laptop. I laptopen går sedan dessa signaler in antingen i Apple Logic eller Ableton Live. Logic används för surround-delay och -reverb som specialeffekter. Live används för att loopa upp delar av musiken och placera i någon av surroundkanalerna. Hittills fungerar allt utom synket mellan bandets datorer och min dator

Nano Head och mikrofoner

Se där, det blev en liten inspelning gjord idag! Nu är någon sort grund till gitarrerna på ”Ingen framtid för oss” klar. 2 stycken gitarrer som spelar mestadels single string-figurer. I nu läget är båda gitarrerna min Telecaster genom Electro Harmonix Nano Muff (jag har tidigare skrivit om den här), Line6 Echo Park och ZVex Nano Head. Troligen kommer jag byta ut den ena mot en Stratocaster genom någon annan distpedal för att få lite variation på klangen. Det får dock med största sannolikhet vänta tills i morgon för nu måste jag laga middag och efter det är det nog för sent för att spela in vrålande distgitarrer i en lägenhet.

Telecaster

Att köpa inspiration. Kan det göras?

Ja, det skulle jag vilja påstå. Självklart blir den bra låten en bra låt alldeles oavsett hur mycket eller hur bra prylar jag har att tillgå. Ibland är även en begränsad mängd prylar/teknik av godo eftersom det tvingar mig att tänka på ett annat sätt när jag försöker skriva låtar. Men ofta kan en ny pryl göra att det blir roligare att göra en viss sak vilket i sin tur leder till att inspirationen kommer lättare.

I förra veckan gjorde jag ett sådant inspirerande köp. Mer eller mindre spontant så köpte jag en ”Novation Nocturn”. Det är en liten kontrollyta med beröringskänsliga rattar. Tanken med den är att den ska användas för att styra olika plugins. För mig återfödde den ett gammalt begär efter en synth. En riktigt hårdvarusynth som jag kan skruva filter och liknande på. Just nu är jag mest sugen på en ”Waldorf Blofeld”. Hursomhelst, Nocturn gav mig möjligheten att få lite mer handson-känsla i Logic. Det fick mig att plocka upp ”Ingen framtid för oss” och synthifiera den lite. När kontrollytan anlände så var det bara att koppla in den och börja skruva små filtersvep på (de annars tråkiga) mjukvarusyntharna.

Nano Muffen som jag skrev om i förra blogginlägget gav också inspiration, då givetvis till några skönt distade gitarrslingor. Även dessa är tänkta till ”Ingen framtid för oss”. Just nu är den alltså en synthbasdunkande rocklåt med arenagitarrer. Att jag började älta den igen och fundera på instrumentslingor fick mig även att äntligen skriva lite text till den. Texten har varit halvfärdig ända sedan i somras då jag spelade in trummorna till den tillsammans med Jonas. Nu börjar texten alltså bli färdig. Några småfraser återstår, men det löser sig nog.

Under påsk kommer jag vara gräsänkling eftersom Linn ska till Arvika och hälsa på familjen. Det innebär att jag kommer försöka lägga mycket tid på att spela in hemma. Gitarrerna till ”Ingen framtid för oss”, sång till ”Tårarna” och kanske sång på ”Syster Dyster” samt en massa mixande och fixade ska jag försöka mig på. Jag kommer rapportera mina framsteg här i bloggen.

Då är det väl dags att skriva ett blogginlägg igen. Som jag skrev i föregående inlägg så har bloggandet uteblivit på senare tid på grund av en New York-resa. Denna resa var av typen kombinera nytta med nöje. En dag för dag-blogg om resan finns att läsa här: Linn & Henriks New York-blogg.

Nyttan med resan var att vevlireduon ”Hurdy Gurdy” skulle spela på Carnegie Hall tillsammans med ”Kronos Quartet”. Tidigare har Hurdy Gurdy skrivit ett musikstycke till Kronos, kallat ”Scatter”. Bland annat detta skulle framföras i New York, denna gång med båda banden tillsammans.

Ena halva av Hurdy Gurdy är min kollega Totte Mattson (även medlem i ”Hedningarna” och ”Boot”) och han ville ha med mig och en annan av våra kollegor Daniel i projektet. Det slutade med att vi fick följa med till New York och agera tekniska assistenter, FoH- och monitor-tekniker etc.

Sammanfattningsvis så var det en otroligt häftig upplevelse. Carnegie Hall var ett grymt ställe, Kronos var superbra och professionella och Hurdy Gurdy gjorde succé. Det känns som att allt var hellyckat. Bland annat New York Times recenserade tillställningen.

I övrigt så stannade vi kvar i New York några dagar och turistade. Linn var med så hon och jag hade en fantastisk vecka bland skyskraporna. NY som stad var fascinerande. Så stor men ändå så stressfri. Den ”storstad” som jag oftast besöker är Stockholm och det är en galet stressig stad. Alla människor har bråttom någonstans och ser sura ut. I New York verkade ingen ha bråttom och alla såg glada ut och/eller besvarade leenden. Vi är båda helt överförtjusta i stan.

Lite länkar

Som alla bra trilogier så ska min lilla serie om kentkonserten den 27 februari innehålla minst fyra delar. Det här blir alltså den fjärde. Tidigare inlägg i ämnet är följande:

På Annexet så fotade jag och Linn lite. Förutom några lagom dåliga bilder (varav en publicerades i recensionsinlägget) så fick vi även med oss några korta filmsnuttar, bland annat från På drift?. Just den låten utsåg ju jag till den bästa under konserten så därför lade jag upp filmklippet på min youtube igår och tänkte helt enkelt lägga in den här i bloggen idag. Mycket nöje!

För övrigt så fortsätter besökarantalet här att vara stort eftersom jag fortsätter skriva om kent. Du som är ny besökare, ta gärna en titt på sidan i övrigt, lyssna på min musik, och kommentera gärna.

Det här inlägget innehåller ett par bilder som inte är tagna av mig eller min flickvän Linn. Fotografen är den mycket talangfulle Oskar Zander (http://stilren.se). Bilderna är använda med hans tillstånd. Tack Oskar! Bilderna finns i slutet av inlägget. Klicka gärna på dem för att se dem i full storlek då miniatyrerna verkligen inte gör dem rättvisa.

Jocke Berg – Foto Oskar Zander (stilren.se)

Så var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det alltså dags att sammanfatta hela upplevelsen.

En snabb eftertanke får mig att komma fram till att det här blir femte gången jag ser kent live. Varje gång har de på något sätt överträffat sig själva. Förhoppningarna är alltså högt ställda även om mitt stressiga vardagsliv har gjort att jag knappt har fattat att jag ska iväg på konsert. Förutom höga förhoppningar så känns det även som att jag har en bra kännedom om vad som komma skall. Som kentarna själva säger så blir varje ny turné delvis ett förfinande av föregående vilket märks i mångt och mycket.

Den spontana, korta, sammanfattningen blir att spelningen är bra. Riktigt bra. Men även att de har varit bättre vid tidigare tillfällen. Jocke Berg mellansnackar nästan inte alls och det ”lilla” scenformatet faller mig inte riktigt i smaken. Låt mig utveckla lite. Bergs mellansnack är ofta väldigt begränsat. Tyvärr, för det är när han kostar på sig att prata, skratta och skämta lite som konserterna blir magnifika. Särskilt nu när musiken blir allt mer maskinell så behövs en injektion av mänsklighet. Med den lilla scenformatet så syftar jag på valet att spela i små inomhusarenor för ett par tusen människor. Jag personligen har alltid sett kent som ett arenarockband och föredrar när de själva vågar anamma detta. Tältturnén 2005, de stora inomhusarenorna våren 08 och festivalsommaren samma år är perfekta exempel på det.

Annexet i sig är trevligt men jag blir inte riktigt överkörd på samma sätt som jag tidigare blivit på större tillställningar, vilket är synd. Låtarna från Röd borde passa perfekt för stora folkmassor och otroligt maffigt ljud, ljus och bild. Missförstå mig inte, allt är maffigt på ett helt annat sätt än vad något annat svensk band kan prestera. Inga andra har så maffigt ljus och så känsloladdade, starka bakgrundsfilmer som kent. Dessutom torde deras liveljudtekniker ”Skuggan” vara en av de allra bästa i branchen. Det är bara den där sista procenten från riktigt bra till helt jävla otroligt megamaffigt som jag saknar. Men felet kan mycket väl ligga hos mig. Att jag vill ha arenarock med stora gester är ju mitt problem, inte kents. Dessutom får jag nog motvilligt acceptera att jag är äldre nu, att musiken inte är lika mycket på liv och död längre.

Det om det. Konserten innehåller en del helt fantastiska ögonblick som verkligen bör uppmärksammas. Live växer Töntarna hur mycket som helst. Jag älskar den redan på skiva men satan vilken skillnad det blir när de mullrande synthbasarna får det att skaka i hela kroppen. Trots att jag läst de två föregående kvällarnas låtlistor så hade det undgått mig att Palace & Main och Vinternoll2 skulle spelas. Mycket positiv överraskning. Vinternoll2 känns som en sådan låt som kent inte kan misslyckas med. Det är bara att kapitulera direkt.

Andra höjdpunkter är Romeo återvände ensam, Saker man ser och i princip allt från Ingenting och framåt (låtlista finns i slutet av det här inlägget). Avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är sedvanligt fantastisk. Dock ger den mig inte längre känslan av total eufori. Kanske är det jag som blivit gammal. Kanske borde den efter den här turnén gå samma väg som 747 gjorde nu (dvs bort). En låt som jag verkligen känner att jag kunde varit utan är Kärleken väntar. Den är bra, rentav riktigt bra men den har spelats på samtliga 5 kentspelningar jag varit på och låtit exakt likadant varje gång. Jag förstår att den som ser många spelningar under samma turné får vänja sig vid att höra samma låtar om och om igen i exakt samma version. Men det är inte det jag gör. Jag har hittills gått på max en spelning per turnévända, t.o.m. hoppat över vissa kortare svängar helt. Så därför känns det surt att jag har fått höra Kärleken varenda gång. Tack och lov såg jag att den redan kvällen därpå bytts ut mot Kevlarsjäl. Mycket bättre, tycker jag.

Jocke, Sami & Markus – Foto Oskar Zander (stilren.se)

En annan låt som spelats varenda gång är Dom andra, men den ger mig helt andra känslor. Under Tillbaka till samtiden-turnén så arrade de om den och gjorde den till en helt fantastisk uptempo-diskodänga. Det gjorde att jag kan tänka mig att höra den många gånger till innan jag tröttnar. Helt fantastiskt.

Slutligen vill jag särskilt uppmärksamma låten På Drift?. För mig är den utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt. Allt som är bra med den inspelade versionen av den blir ännu bättre live. Maffigt, magiskt, magnifikt, maniskt, monumentalt etc etc. Måtte den vara kvar på setlisten i sommar då de åker på festivalturné. Jag tänker lyssna i Borlänge på Peace and Love och hoppas verkligen att jag får höra den igen.

Så allt som allt är jag mycket nöjd. Det kunde kanske varit ännu lite bättre men det är inget som stör mig. Tack kent för ännu en fantastisk liveupplevelse.

Fullständig låtlista:

  • Taxmannen
  • Palace & Main
  • VinterNoll2
  • Töntarna
  • Socker
  • Hjärta
  • Romeo återvänder ensam
  • LSD, någon?
  • Musik non stop
  • Idioter
  • Svarta linjer
  • Saker man ser
  • FF
  • Ingenting
  • Vy från ett luftslott
  • Krossa allt
  • Dom andra
  • På drift?
  • Kärleken väntar
  • Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent – foto Henrik eller Linn

Jag tänkte bara skriva lite kort om varje låt som kent spelade under gårdagens konsert. En mer utförlig recension kommer senare i kväll.

Taxmannen
Ingen av mina favoritlåtar från ”Röd”, men den funkar. Ungefär samma känsla live; ingen favoritlåt men den funkar.

Palace & Main
Den här har jag alltid gillat. Stökigt och rifftungt. Lika bra som alltid.
VinterNoll2
Här någonstans börjar jag tänka att det inte spelar någon roll vilka låtar kent väljer. Det blir bra alldeles oavsett. Hade inte väntat mig Vinternoll2 men det blir fantastiskt bra.
Töntarna
Av de nya låtarna så är det Töntarna som jag tycker funkar bäst live. Här fyller den överdrivna basen i ljudet verkligen en funktion. Hela kroppen skakar av Martins mäktiga synthbasar.
Socker
Det är rätt häftigt att ett albumspår ger ett sådant gensvar hos publiken. Har länge varit en av mina favoritlåtar, ett intryck som stod sig även igår.
Hjärta
Mäktig avslutning med de försvunnas ansikten på skärmen bakom, men låten i sig kändes rätt mjäkig.
Romeo återvänder ensam
”Romeo” ställer till förvirring hos publiken. Det tar länge innan alla hänger med. För mig är det total lycka. Jag älskar den här låten och tycker att den görs riktigt bra.
LSD, någon?
Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här men igår var den riktigt cool.
Musik non stop
Samma som ”LSD”. Väldigt snyggt med de Giger-inspirerade(?) bilderna i bakgrunden.
Idioter
Väldigt bra på skivan, nästan lika bra live. Tyvärr dränktes Röds bästa gitarrslinga i allt annat oväsen.
Svarta linjer
Kvällens stora besvikelse. Min absoluta favoritlåt på Röd faller tyvärr platt live. Den lyfter inte alls när mellanspelet går över i ”Vita linjer”-versen. Riktigt synd.
Saker man ser
Hade jag fått välja så hade det blivit OWC istället men Saker man ser är också en av Isolas allra bästa låtar och den sitter som en sportkeps även live.
FF
Jag lyssnar väldigt sällan på FF men live är den hur cool som helst.
Ingenting
En av de tre bästa låtarna från Tillbaka till Samtiden som jag dock aldrig riktigt gillat live. Igår blev det dock ändring på det. Bra som fan! Sami sliter så hårt så att strängarna flyger i bitar.
Vy från ett luftslott
Remix-versionen som de spelar är ingen favorit hos mig men nu har de fått upp farten såpass att allt golvar mig totalt…
Krossa allt
… utom den här. Felet är mitt eget. Jag har läst de två tidigare setlistorna så nu vet jag att det strax är dags för…
Dom andra
… den totala överkörningen. Jag har hört Dom andra på varenda kentspelning jag varit på men sen de införde uptempo-versionen på förra turnén så fick den nytt liv för mig. Just då känns det inte som att det blir bättre.
På drift?
Bästa låten under hela kvällen! Grym redan på skiva, fantastisk live.
Kärleken väntar
En bra låt men den har spelats samtliga gånger jag sett kent live och den har låtit exakt likadant varje gång. Det räcker nu!!!
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent kan inte misslyckas med den här, men samtidigt kan den bli mycket mäktigare än vad den var den här gången.

Det var det. Någon sammanfattning eller helhetsbetyg försöker jag mig inte på nu. Det får bli senare.
Tack kent!

(Igår blev det besöksrekord i bloggen. Jag hoppas slå det idag. Om du är ny läsare, titta gärna runt på gamla inlägg, lyssna på min musik etc och kommentera gärna.)

Det är som vanligt otroligt hektiska dagar i mitt liv. Efter mitt senaste blogginlägg så tänkte jag faktiskt försöka blogga mera regelbundet men senaste veckan har jag jobbat nästan varenda vaken minut. Det har varit väldigt kul, men vad det är jag gjort på jobbet återkommer jag kanske till i ett senare inlägg.

Just nu är jag i Stockholm. kent startade sin vårturné på torsdagen och i kväll är det dags för mig att bevista spektaklet. Egentligen skulle jag vara här tillsammans med Johan men snön gjorde att SJ ställde in hans tåg. Riktigt jävla värdelöst. Som tur är så åkte Linn med istället så nu ska vi snart ut och flanera i Kungliga Hufvudstaden.

Jag känner mig tyvärr bara halvt laddad inför kvällen. Har inte riktigt hunnit ställa in mig på att det är dags. Troligen blir det jättebra. kent har en tendens att vara helt magiska. Som det hittills verkar så har det strukit ”747” från vårens setlistor vilket skapat smärre storm bland fansen. Jag tycker mest att det var på tiden. Det är en bra låt, men kent har otroligt många bra låtar så det är dags att pensionera den.

Personligen så känner jag att det inte spelar så jättestor roll vilka låtar som väljs av de lite äldre. Däremot vill jag jättegärna ha följande från de senaste skivan ”Röd”.

  • Svarta Linjer” (min första favorit på skivan)
  • Idioter” (förstod storheten med den först senaste månaden)
  • Vals för Satan (din vän pessimisten)” (Redan när jag såg titeln första gången så ville jag älska låten. När jag sedan hörde den så uppfyllde den alla förväntningar.)

Det är de viktigaste för mig. Sedan vore det kul om de spelar ”På Drift?”, ”OWC” och diskoversionen av ”Dom Andra”. Därutöver så litar jag på att det blir fantastiskt alldeles oavsett låtval.

Idag, den 14 februari – Alla Hjärtans Dag – är på sätt och vis en årsdag för min musik och den här bloggen. Det är idag ett år sedan som jag började mixa om Farväl. I och med det så fick jag också ny ”fart” i mitt musikskapande. Jag väljer att sätta fart inom citationstecken eftersom det för mig uppenbarligen inte innebär att något sker snabbt, bara mindre långsamt.

För ett år sedan fanns inte den här bloggen eller mitt Twitter-konto. Aktiviteten på min MySpace var minimal; senaste blogginlägget där var skrivet i december 2007. Sedan råkade det vara så att jag var sysslolös och kände mig kreativ den 14 februari. Därför importerade jag inspelningen av Farväl till Logic och började det mödosamma arbetet med att göra det till en fantastiskt produktion. Mycket blev gjort den dagen och låten tog fart i rätt riktning. Någonstans på någon hårddisk har jag kvar den nermixningen av låten som jag gjorde på kvällen den 14. Skillnaden mellan den och den tidigare releasen som gjorts i december 2007 är gigantiskt. Skillnaden mellan 14 februari och den slutgiltiga versionen är också ganska stor.

Den 28 februari började jag sedan så smått göra mig hörd på internet igen. Jag skaffade ett Twitter-konto och bloggade på MySpace (länk till inlägget) om att jag nu satt fart med musiken igen. Jag hade då även påbörjat arbetet med att göra en ordentlig hemsida för musiken. Tanken var att sidan i sig inte skulle innehålla så mycket utan istället länka in så mycket aktuellt som möjligt från MySpace, Twitter och andra sociala medier. 28 februari lovade jag även att Farväl skulle släppas på den nya hemsidan inom några veckor. Detta visade sig vara en ordentlig felbedömning eftersom hemsidan inte fick styrfart förrän i slutet av sommaren och låten släpptes först 25 oktober, alltså nästan exakt åtta månader efter löftet om att den bara var några veckor bort. Den främsta anledningen till denna fördröjning var att för varje steg mot det bättre som jag tog Farväl så blev jag sugen på att förbättra ännu mer. Allt eftersom så blev jag medveten om låtens och produktionen potential och lärde mig mer och mer hur jag skulle lyfta fram detta. Ur lärosynvinkel så har det varit fantastiskt nyttigt att göra den långa ommixningen.

Om man fortsätter att läsa gamla blogginlägg på MySpace samt mina allra tidigaste tweets så går det att utläsa att musikskapandet fortsatte under våren, men långsamt. Likaså hemsidan blev i små steg bättre. Mycket av det jag ville göra med inbäddat innehåll från andra sidor var sådant som jag inte visste hur jag skulle lösa rent tekniskt. Därför blev själva hemsideprojektet också ett viktigt lärande.

I maj började jag länka till min Twitter från andra källor. Innan dess hade den mest funnits till för att jag skulle kunna experimentera med inbäddat innehåll på hemsidan, vilket jag även fortsatte med under maj. Musikskapandet fortsatte långsamt för att sedan ta mer fart under sommaren. Då bestämde jag mig för att göra en studiosession med Jonas som trummis och se till att lägga ett antal låtgrunder som jag sedan kunde fila vidare på. I samband med detta så bloggade jag vidare på MySpace samtidigt som jag även startade den här bloggen. MySpace-alternativet blev helt enkelt för begränsat i längden och gav alldeles för stora svårigheter när den skulle bäddas in i hemsidan. Inspelningssessionen under sommaren renderade trummor till fyra låtar (Tårarna, Syster Dyster, Ingen framtid för oss och ”Runaway”), nya akustiska gitarrer till Farväl och ett antal blogginlägg.

29 juli dödförklarade jag MySpace-bloggen och började länka hit istället. Tyvärr blev det inte i samband med någon ny låt som jag ursprungligen hoppats men det var roligt alldeles oavsett.

Sommaren fortsatte sedan med mycket semester, lite jobb och lagom mycket musikskapande. Tråkigt nog blev jag inte klar med några av låtarna innan höstterminen började och därefter blev det svårt att hålla farten uppe. Jag har ständigt väldigt mycket att göra på mitt jobb så därför får musicerandet ta ett steg tillbaka under arbetsveckor. Under hösten och vintern har små steg tagits med musiken men nu känner jag att jag är mer igång ingen. Det är fortfarande låtarna från sommaren som jag jobbar med och det kommer jag nog fortsätta med ett tag men under våren bör de så småningom leta sig ut hit. Förhoppningsvis kommer även något annat nytt visa sig här.

Så det var någon sorts sammanfattning. En försenad årskrönika, allmänt dravel med anledning av ”ettårsfirande” eller bara ett inlägg i största allmänhet; välj själv. Eftersom det var så längesedan jag bloggade så känns det skönt att ha fått iväg det här inlägget.

För en tid sedan publicerade jag ett inlägg där jag presenterade en tidsplan för när jag skulle ”släppa” de låtar som jag spelade in i somras. Eftersom jag är och alltid har varit en tidsoptimist så gick självklart dessa planer käpprätt åt helvete. Farväl publicerades över två veckor för sent och nu i söndags skulle en ny låt, Syster Dyster var tanken, läggas ut. Det blev dock inget av med det och som det ser ut nu är är nästa ”release” inte något som kommer ske de närmaste dagarna heller.

Varför är det då så här? Den främsta förklaringen är helt enkelt lyxproblemet att jag jobbar alldeles för mycket. Jag har för mycket att göra på mitt jobb och trivs alldeles för bra med det så att jag jobbar ännu mer. När jag väl är hemma och ledig har jag ingen ork att ta itu med musik. Min rädsla är att det här blir mer eller mindre permanent, att jobbet dödar skaparlusten. I så fall är det inget bra jobb i längden. Förhoppningsvis vänder det inom kort.

Jag hoppas fortfarande få ut två låtar till innan årsskiftet, troligen ”Syster Dyster” och ”Tårarna”.

Som ni läsare ser har det varit väldigt tunnsått med blogginlägg från mig den senaste tiden. Det beror helt enkelt på att det varit väldigt mycket att göra på jobbet i princip hela hösten. Det finns helt enkelt inte tid/ork att skriva särskilt mycket. Förhoppningsvis blir det bättring snart. Nu har jag ju iallafall lyckats släppa en ny låt, men den gamla tidsplanen verkar spricka.

Idag har jag passat på att kontrollyssna den senaste versionen av Farväl i studion på jobbet. Jag har jämfört den senaste mixen med en version av densamma som även är mastrad. Måste säga att jag är väldigt nöjd. Mixen är i mitt tycke riktigt bra. Nivå- och frekvensbalansen mellan instrumenten känns jättebra. Enda problemet med den är att den är lite ”honkig”. Lite mycket mellanregister, lite för lite bas.

Därav alltså lite mastering. Jag har EQat bort lite mellanregister och knuffat på basen lite. Dessutom har jag förstärkt lite av den allra högsta diskanten för ett mer skimrande ljud. Dessutom har jag komprimerat/limiterat mastern en del. Stor dynamik är vackert, men man måste ta hänsyn till alla möjliga anläggningar och situationer som slutprodukten kan tänkas att lyssnas i. I en bil, på cykeln med iPod eller i köket samtidigt som man steker bacon är det direkt dumt med allt för stor dynamik. Antingen hörs inte verserna alls, eller så skruvar lyssnaren upp volymen så mycket att h*n blir döv i senare partier. Alltså komprimering/limitering.

Jag är alltså mycket nöjd med slutresultatet. Mixen känns väldigt bra och masteringen fixade sluttouchen perfekt. Allt är klart för att jag ska kunna hålla tidsplanen och lägga ut Farväl här på söndag. Dock tänker jag ändå skjuta upp ”släppet” till måndag. Detta för att jag ska till Göteborg och ha det lugnt och skönt i helgen och då vill jag inte alls bry mig om låten. Så någon gång under måndagen, efter att jag ältat den några gånger till, så kommer Farväl upp i Podcasten.

Tidigare i höst så skrev jag här i bloggen om att jag skulle mixa Ji Coo’s nästa skiva. I slutänden blev det tyvärr inte av eftersom vi hade alldeles för olika åsikter om hur det skulle låta. Istället slutade det med att farfar mixade den själv. Det var synd men samtidigt förståeligt. Han har ett tydligt ljudideal som inte jag uppfyllde med mina mixar. Inget konstigt med det.

Nu blir det dock ändå en fortsättning på dansbandandet med Ji Coo’s. I slutet av oktober kommer jag att hoppa in som vikarierande musiker på två spelningar, en i Märsta (29:e oktober) och en i Stockholm (30:e oktober). Det ska bli riktigt kul att dra på sig kostymen igen och spela lite shuffle, på Telecaster och klaviatur. Det är trots allt dryga två år sedan sist.

I somras var ju min förhoppning att alla de fyra låtarna som jag och Jonas då spelade in grunderna till skulle bli klara innan höstterminen började. Det visade sig snabbt vara väldigt överoptimistiskt, tyvärr. Nu börjar jag äntligen få lite koll på hur lång tid det faktiskt tar för mig att få något gjort, så nu kan jag presentera en ungefärlig tidsplan för när nya låtar kommer att dyka upp här, på hemsidan och i podcasten.

De senaste dagarna har Palm Springs och Stora Känslor kommit upp här på bloggen. De är båda gammal låtar som inte förnyats på något sätt innan ”release”. Nu efter dem kommer bara mer eller mindre nya eller nymixade/fixade låtar att dyka upp.

17e oktober planerar jag att lägga upp låten Ensam. Den är också en gammal låt men nu har jag remastrat den ordentligt. Den spelades in samtidigt som Palm Springs och har funnits ute på internet sedan tidigare. När den var mixad och klar runt jul 2006 var jag väldigt nöjd med den men jag började ganska snart irritera mig på hur mesigt trummorna lät på den. Tyvärr råkade jag radera multitrackfilerna till den vid en hårddiskrensning, så jag kan inte mixa om den. Därför har jag valt att med mycket möda och stort besvär försökt att fixa det ”in the mastering” istället för ”in the mix”.

Veckan därpå, 25e oktober hoppas jag att jag ska vara klar med Farväl. Den har jag skrivit om många gånger i bloggen. Ursprungligen en inspelning med Muntergökarna från 2007 som jag nu under året har mixat om och spelat in lite extra pålägg på. Den är i princip klar nu, men jag vill inte riktigt släppa den ifrån mig än. Ju mer jag jobbar med den, desto större krav ställer jag på den och på mig.

Därefter är de allra äldsta sakerna avklarade, så då minskar jag på tempot lite men försöker istället hålla ett jämt flöde av låtar. Om allt går som planerat så lägger jag ut Syster Dyster på internet cirka 22e november. Den följs sedan runt jul av Ingen framtid för oss och därefter bör Runaway (arbetsnamn) komma under i tid till första lönen 2010. Vad som kommer därefter vet inte ens jag i nuläget, men förhoppningsvis kan jag fortsätta att släppa en ny låt ungefär en gång i månaden.

Idag har det varit en produktiv dag på musikfronten. Med Linn som tekniker har jag spelat in sången till Syster Dyster. I nuläget är vi lite osäkra på om allt blev bra eller inte, så det är möjligt att något görs om längre fram. Nu behöver dock öronen rensas innan sådana beslut tas. Oavsett så är jag helt övertygad om att låten verkligen kommer att nå sin fulla potential den här gången, till skillnad från den förra inspelningen av den som jag släppt på nätet (och numera tagit bort).

Det är kul när jag får användning för alla prylar som jag köper. Idag har min 414-mikrofon och mitt Reflexion Filter kommit väl till pass. Reflexion Filter är en fantastisk uppfinning som gör att inspelningar kan bli ganska bra även i en taskig hemakustik. Även Monitor Station har använts ordentligt. Den i mitt tycke mest underskattade delen av ett mixerbord är tveklöst monitorsektionen. Att enkelt kunna bussa olika mixar till olika destinationer är fantastiskt men när mixerborden har plockats i bitar och säljs separat till hemstudioentusiaster så glöms den biten lätt bort. Mitt tips är alltså att alla i såväl hemstudios som projektstudios bör skaffa en monitorsektion. De två jag känner till och har mer eller mindre erfarenhet av är ”Presonus Monitor Station” och ”Mackie Big Knob”. De har lite olika funktioner och möjligheter, så det är bara att kolla vilken som passar dig bäst.

Monitorstation
Alpha Track
AKG C414

Ni kan skratta om ni vill,
håna oss vi rör oss ni står still

Det är en av de mer bevingade textraderna i kents episka låt ”747” från skivan Isola. Alla fans (även undertecknad) skrålar högljutt med i den på alla konserter. Huruvida vi som lyssnar lever upp till det eller inte kan diskuteras. Däremot beskriver den kent som band och deras musikaliska utveckling. kent står aldrig still, de utvecklas ständigt på olika sätt.

Sent i förrgår släpptes den nya singeln ”Töntarna” i digitalform. Fysiska singlar kommer i nästa vecka och i början av november kommer den nya skivan ”Röd” att nå lyssnarna. (Vågar man hoppas på förlyssning för Spotify Premium-användare?)

Precis som väntat så har många fans längtat efter en tillbakagång till ”gamla” kent. Gitarrer och indieslammer. Och lika väntat är att kent absolut inte uppfyllt deras önskan. Låten är en electrodänga som för mig låter så bra som Depeche Mode borde göra, men inte längre gör. Den kan även beskrivas som att ta förra skivan, ”Tillbaka till samtiden”, ett steg längre. Lite hårdare, lite mer elektroniskt.

Huruvida hela skivan ”Röd” kommer att låta så eller inte är svårt att veta. kent brukar vara ganska konsekventa i soundet på en skiva, men den här gången har de sagt att skivan kommer att vara ”spretig” musikaliskt.

Vad tycker då jag om kents nya sound? Jag har i nuläget inte riktigt bestämt mig. Jag älskar att de utvecklas, alldeles oavsett åt vilket håll utvecklingen går. Risken är att det dyker upp en skiva eller två någon gång som jag inte kommer att älska, men hittills har det undvikits. Kanske för att kent alltid handlat om låtarna. Det är skitsamma om en låt framförs på distad elgitarr, synth eller mungiga så länge som det är en bra låt. ”Töntarna” är tveklöst en bra låt, om man gillar kent. Så för mig så blir den säkert en ”klassiker” (vilket töntigt ord) bara soundet har tjatats in i mitt huvud lite. Dessutom är titeln i mitt tycke alldeles lysande. (Fast mest av allt längtar jag efter en annan låt på den kommande skivan. ”Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)”. Det är en riktigt jävla underbart bra låttitel.)

För övrigt så är det kul att min gamle vän Johan hittar tillbaka till kent i och med ”Töntarna”.
Tillägg: Jag såg just att en annan av mina gamla kompisar, Nalle, också bloggat om ”Töntarna”.

”Töntarna” kan köpas på iTunes eller lyssnas på i Spotify.

Den senaste tiden har jag funderat lite grann på vad jag ska göra med bloggen och hemsidan i framtiden. Den ursprungliga idén till hemsidan började jag jobba med i februari i år. Då var idén helt enkelt att presentera min musik någon annanstans än på MySpace. Det var då väldigt längesedan som jag publicerade någon ny musik på internet och en av idéerna var att hemsidan skulle ge mig positiv stress för att producera mer musik.

Nu är det alltså nästan oktober och sidan är inte klar. Inte heller har någon ny musik blivit helt färdig. Dessutom har den här bloggen tillkommit, som inte fans med i originalplanen. Den skulle också vara till enbart för musiken var tanken men nu har jag skrivit ganska många inlägg utan att lägga ut någon ny musik, så även den planen verkar ha ändrats.

Som det ser ut nu så blir den här bloggen mer av privat karaktär men jag hoppas ändå kunna presentera ny musik via den och hemsidan snart. Jag är ju faktiskt jag, även som musiker så det kanske inte är så konstigt att det privata och det musikaliska blandas. Mina tankar och upplevelser, både i form av bloggtext, låttext och musik helt enkelt.

Jag kan dock nästan lova att musiken kommer börja presenteras inom en vecka. Jag börjar med gammal skåpmat, sedan ommixad skåpmat och slutligen helt nya låtar. Förhoppningen är att kunna presentera en ny låt i månaden efter det första släppet. Det kommer göras via bloggen (som även kommer att fungera som podcast) och via en ny undersida på hemsidan. Fler delar av hemsidan kommer växa fram i takt med att musiken kommer in. Den uppmärksamme kan se att menyn ovanför det här inlägget har mycket plats över för nya avdelningar.

Den som följer bloggen märker att den nya musiken som jag utlovat inte dykt upp än. Problemet är helt enkelt tidsbrist. Jag vill verkligen vara genomnöjd med det jag gör nu innan jag offentliggör det och därmed så behöver jag ha gott om tid vid varje moment (inspelning, mixning etc), vilket jag inte har. Det lilla jag hinner göra blir dock väldigt bra.

Huvudanledningen till att den nya mixen av Farväl fortfarande inte offentliggjorts är att för varje liten ommixning jag gör så blir den bara bättre och bättre och därmed strävar jag efter ännu bättre. Den låter i nuläget betydligt bättre och mer ”färdig” än den gamla versionen men jag jagar ännu lite mer perfektion innan jag är nöjd.

Det positiva med att jag ständigt blir missnöjd med det nuvarande och gör om är att det är ett tecken på att jag blir bättre och bättre, både som låtskrivare, producent och mixtekniker. Det är väldigt trevligt. Det som känns som en helgjuten mix idag kommer om en månad inte alls kännas lika bra. Men någon gång måste jag också säga stopp och vara nöjd, börja på en ny låt istället för att kämpa vidare med samma gamla. Så får det nog snart bli med just Farväl. Jag har ju ändå fyra andra låtar under inspelning. De behöver också få lite tid snart.

Har precis suttit och lyssnat och småmixat lite med det som är inspelat till Syster Dyster och måste säga att det känns rätt bra. Bara jag får tid att lägga sång snart så kan jag börja mixa den på allvar och förhoppningsvis få ett riktigt bra resultat.