Under september och oktober är jag pappaledig. Sen kommer jag jobba november till januari och sen i februari under nästa år och hela vägen fram till efter sommaren är jag ledig igen. Nu under höstens ledighet är Linn också hemma, så vi är två vuxna med Iris.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om hur det är att vara hemma med Iris men jag vet inte var jag ska börja. Det är väldigt kul att kunna vara hemma och få vara med om all utveckling. Det har hänt så mycket med henne, under hela hennes liv så här långt och så mycket har hänt från sommaren och framåt. (Hon är drygt åtta månader gammal nu.) Medan jag har varit ledig har hon lärt sig att kravla vilket var väldigt häftigt att få uppleva. Medan jag jobbade så lärde hon sig sitta men även där har det hänt mycket under min ledighet.
Iris har så mycket vilja och nyfikenhet och visar detta så tydligt. Hon är glad för det mesta och väldigt förtjust i människor. Hon hoppar mycket och gärna när hon sitter i någons knä och vill helst vara med när det händer någonting någonstans. ”FOMO”, i allra högsta grad.
Det är lite jobbigt att tänka på att det nu bara är två veckor kvar på den här första perioden av pappaledighet. Risken är stor att jag kommer missa hennes första steg, särskilt eftersom jag kommer jobba väldigt mycket och hårt under november, december och januari. Men förhoppningsvis kommer jag få vara med om mycket kul, spännande och säkert en del mindre kul under våren. :)
Jag gillar bandet The Eagles riktigt mycket. Det har jag gjort i många år. Deras låtar är fantastiska och stämsången är från en annan värld.
Under hela tiden som jag har lyssnat på dem så har jag vetat att de splittrades i slutet på sjuttiotalet (egentligen 1980) och återförenades först 94. Däremot var jag länge inte särskilt intresserad av varför. För några år sedan läste jag gitarristen Don Felders bok Heaven and Hell: My Life in the Eagles (1974-2001) och blev desto mera fascinerad av konflikterna inom bandet. Boken tar av naturliga själ Felders parti och beskriver hans syn på det hela. Den framställer Don Henley och, i ännu högre grad, Glenn Frey som riktiga rövhål.
Igår och idag har jag tittat på en dokumentär om Eagles kallad History of the Eagles. (Den finns in Netflix.) Det är en auktoriserad dokumentär, så den visar en annan bild än den som Felder berättar om. Nu är det de som fortfarande är med i bandet, framförallt Henley och Frey, som kommer till tals.
Jag är inte klar med hela än men så långt som jag sett (drygt två timmar av tre) så är den intressant. Jag kan rekommendera den om du är intresserad av The Eagles. Om du ser den så bör du även läsa Felders bok för att få det andra perspektivet också.
Efter någon veckas paus har Linn och jag nu börjat titta på House of Cards igen. Idag såg vi andra avsnittet på andra säsongen. Vi tycker att det är en spännande serie men den kräver verkligen engagemang från oss på ett sätt som många andra serier inte gör. Det går inte att låta tankarna flyga iväg till annat och det är både bra och dåligt. Det är bra att ”tvingas” släppa allt runt omkring ibland men ibland är det även bra att tvärt om låta tankarna flyga medan något utspelar sig på tvn framför. Men det är väl därför vi tittar på flera serier samtidigt. (Just nu är vår lättsamma tv-serie Modern Family som vi sett flera gånger förut.)
Idag fick vi båda känslan av att någonting är annorlunda från och med det här avsnittet jämfört med tidigare. Stilen känns annorlunda, kanske till följd av en annan regissör?
Jag har nog inte skrivit om det här än men om du följer mig på instagram eller om du sett mina snapshots här på bloggen (”snapshots” är samma sak som mina instagram-bilder) så vet du nog att Linn och jag håller på att bygga ett hus.
Vi har köpt en tomt i Sundborn i utkanten av Falun och har beställt ett ”nyckelfärdig” hus från Älvsbyhus. Jag sätter nyckelfärdigt inom citationstecken eftersom det alltid är en del som ska göras för oss som köpare. Huset blir förhoppningsvis inflyttningsklart under våren 2016.
Idag har vi gjort klart våra val för tapeter och golv i huset och tidigare i veckan satt vi tillsammans med säljaren och bestämde vilka tillval vi vill ha. Så nu börjar det verkligen ta fart och kännas verkligt. Det ska bli så kul när huset börjar byggas och ännu roligare när det blir klart.
A little less than a month ago I bought Super Mario 3D Land for the Nintendo 3DS. I hadn’t (and still haven’t) really finished my playing of Zelda: Majora’s Mask 3D yet but I felt like getting another game and rest from the Zelda world for a while. So I searched around for popular and critically acclaimed 3DS games and found Super Mario 3D Land.
I liked the idea of getting a Mario title since I’ve always loved the Mario games for the NES and SNES and I’ve spent an incredible amount of time and devotion to Super Mario Land on the GameBoy. (I do not, however, like Super Mario 64 very much.) It seemed like most players and critics agreed that ”3D Land” was a better game then New Super Mario Bros. and that it used the unique features of the 3DS better.
So far I like it a lot! The levels are fun, and early on in the game they’re very easy which helped me getting into the groove. Now, as I’ve made it into the Special Worlds, the difficulty has risen quite a bit but since I’ve come this far I will not give up, even if it sometimes frustrates me to fail the same jump over and over.
Super Mario 3D Land uses the 3D effect of the 3DS in a very interesting way. The game is sort of a hybrid between a ”traditional” 2D platform Mario game and a 3D game like Mario 64. Sometimes depth-perception is really important to making a particular jump or clearing an entire course.
If you own a 3DS and like Mario games you should definitely buy Super Mario 3D Land. If you feel like it’s too easy in the beginning, stick with it! You’ll get your skills challenged as the game progresses.
Decemberöverenskommelsen är nu bruten. Vad det innebär rent praktiskt i närtid tvistar de lärde om men förmodligen är det inget dramatiskt nu. Höstens rödgröna budget kommer att gå igenom, även fast Alliansen inte längre är bunden av ”DÖ”. Allianspartierna har lagt fram sina egna separata budgetar och det finns ingen gemensam budget för Alliansen att rösta på. Så just nu blir det nog inte mycket till förändring. Däremot är det mera oklart vad som händer inför vårändringsbudgeten 2016, ännu mera osäkert inför hösten 2016 etc.
Det har diskuterats mycket hit och dit om Decemberöverenskommelsen i borgerliga kretsar ända sedan dess tillkomst så följaktligen har jag funderat mycket på den. Efter många om och men så känner jag ändå att det här är en positiv utveckling. Det är bra att Decemberöverenskommelsen inte längre finns.
Som det parlamentariska läget er ut just nu så finns det två block, de rödgröna respektive Alliansen, som båda saknar egen majoritet. Därutöver finns Sverigedemokraterna. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker att all form av samarbete med SD utom i specifika enskilda frågor som har noll och ingenting med invandring, integration eller flyktingar att är otänkbart. Det parti som ägnar sig åt sånt kommer inte få min röst igen. Hursomhelst, två minoritetsblock och ett vågmästarparti som ingen, med all rätt, vill samarbeta med. Eftersom regeringen i dagsläget består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet medan Vänsterpartiet är förpassade till att vara stödparti så är regeringen ännu svagare i mandat än den vore om hela det rödgröna blocket vore en del av den.
I sådana här lägen, när regeringen är i minoritet, borde regeringen tvingas förhandla med och förlita sig på oppositionen. Politiken som förs borde vara en försiktig mittenpolitik. Så är dock inte alls fallet här. Budgetpropositionen visar väldigt tydligt att Vänsterpartiet har fått ett betydligt större inflytande än vad deras få mandat kan rättfärdiga.
Så genom att ingå i Decemberöverenskommelsen så har Alliansen alltså lyckats göra det lilla Vänsterpartiet till någon sorts märkligt vågmästarparti. De behövs som stöd till regeringen för att regeringen ska kunna få igenom sina budgetar. Självklart skulle vänstern aldrig rösta för Alliansens budget så regeringen borde kunna göra lite hur de vill men gissningsvis vågar de inte chans och följaktligen får alltså vänstern, likt ett vågmästarparti, vara med och diktera politiken betydligt mera än vad de har mandat för.
Detta leder i sin tur till min nästa invändning mot DÖ. När regeringen lade fram budgetpropositionen så kritiserade Alliansen denna rejält. Fullt förståligt eftersom det är en politik som står väldigt långt ifrån Alliansen och dess väljare. Men mitt i detta passionerade kritiserande så vet både politikerna och vi att det aldrig blir annat än gnäll och kritik. Det kommer aldrig gå över till handling eftersom hela idén med DÖ är att Alliansen faktiskt inte agerar som en opposition i riksdagen. De kan leva rövare bäst de vill på presskonferenser och i intervjuer och debattartiklar men när det väl gäller så kommer de finna sig i regeringens budget. Det får Alliansen att framstå som svag och falsk.
Vilket leder till sista invändningen. Tanken med Decemberöverenskommelsen var att SDs makt och inflytande skulle minska. Tvärtom verkar DÖ stärka dem eftersom de nu får kvitto på sitt påstående att de är det enda oppositionspartiet. Myten om ”sjuklövern” verkar mera sann när Alliansen har lovat att inte göra sitt jobb som opposition.
Så jag är försiktigt positiv till upprivandet av DÖ. Förhoppningsvis leder det till något bra. Min förhoppning är att högersossarna och de liberala falangerna inom MP får styra och förhandlar fråga för fråga med ett eller flera Allianspartier. Ett bättre, men mindre troligt, scenario vore att regeringen faller och att Alliansen och Miljöpartiet bildar en ny blågrön regering. Det tror jag skulle vara väldigt bra.
Replies and comments
Henrik Carlsson
15 oktober, 2015 23:07Pappaledig ift.tt/1X7B8TD