Decemberöverenskommelsen är nu bruten. Vad det innebär rent praktiskt i närtid tvistar de lärde om men förmodligen är det inget dramatiskt nu. Höstens rödgröna budget kommer att gå igenom, även fast Alliansen inte längre är bunden av ”DÖ”. Allianspartierna har lagt fram sina egna separata budgetar och det finns ingen gemensam budget för Alliansen att rösta på. Så just nu blir det nog inte mycket till förändring. Däremot är det mera oklart vad som händer inför vårändringsbudgeten 2016, ännu mera osäkert inför hösten 2016 etc.

Det har diskuterats mycket hit och dit om Decemberöverenskommelsen i borgerliga kretsar ända sedan dess tillkomst så följaktligen har jag funderat mycket på den. Efter många om och men så känner jag ändå att det här är en positiv utveckling. Det är bra att Decemberöverenskommelsen inte längre finns.

Som det parlamentariska läget er ut just nu så finns det två block, de rödgröna respektive Alliansen, som båda saknar egen majoritet. Därutöver finns Sverigedemokraterna. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag tycker att all form av samarbete med SD utom i specifika enskilda frågor som har noll och ingenting med invandring, integration eller flyktingar att är otänkbart. Det parti som ägnar sig åt sånt kommer inte få min röst igen. Hursomhelst, två minoritetsblock och ett vågmästarparti som ingen, med all rätt, vill samarbeta med. Eftersom regeringen i dagsläget består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet medan Vänsterpartiet är förpassade till att vara stödparti så är regeringen ännu svagare i mandat än den vore om hela det rödgröna blocket vore en del av den.

I sådana här lägen, när regeringen är i minoritet, borde regeringen tvingas förhandla med och förlita sig på oppositionen. Politiken som förs borde vara en försiktig mittenpolitik. Så är dock inte alls fallet här. Budgetpropositionen visar väldigt tydligt att Vänsterpartiet har fått ett betydligt större inflytande än vad deras få mandat kan rättfärdiga.

Så genom att ingå i Decemberöverenskommelsen så har Alliansen alltså lyckats göra det lilla Vänsterpartiet till någon sorts märkligt vågmästarparti. De behövs som stöd till regeringen för att regeringen ska kunna få igenom sina budgetar. Självklart skulle vänstern aldrig rösta för Alliansens budget så regeringen borde kunna göra lite hur de vill men gissningsvis vågar de inte chans och följaktligen får alltså vänstern, likt ett vågmästarparti, vara med och diktera politiken betydligt mera än vad de har mandat för.

Detta leder i sin tur till min nästa invändning mot DÖ. När regeringen lade fram budgetpropositionen så kritiserade Alliansen denna rejält. Fullt förståligt eftersom det är en politik som står väldigt långt ifrån Alliansen och dess väljare. Men mitt i detta passionerade kritiserande så vet både politikerna och vi att det aldrig blir annat än gnäll och kritik. Det kommer aldrig gå över till handling eftersom hela idén med DÖ är att Alliansen faktiskt inte agerar som en opposition i riksdagen. De kan leva rövare bäst de vill på presskonferenser och i intervjuer och debattartiklar men när det väl gäller så kommer de finna sig i regeringens budget. Det får Alliansen att framstå som svag och falsk.

Vilket leder till sista invändningen. Tanken med Decemberöverenskommelsen var att SDs makt och inflytande skulle minska. Tvärtom verkar DÖ stärka dem eftersom de nu får kvitto på sitt påstående att de är det enda oppositionspartiet. Myten om ”sjuklövern” verkar mera sann när Alliansen har lovat att inte göra sitt jobb som opposition.

Så jag är försiktigt positiv till upprivandet av DÖ. Förhoppningsvis leder det till något bra. Min förhoppning är att högersossarna och de liberala falangerna inom MP får styra och förhandlar fråga för fråga med ett eller flera Allianspartier. Ett bättre, men mindre troligt, scenario vore att regeringen faller och att Alliansen och Miljöpartiet bildar en ny blågrön regering. Det tror jag skulle vara väldigt bra.