Inför vår andra heldag i LA bestämde vi oss för att våga ge oss ut i trafiken igen. Efter en frukost på det Starbucks som ligger i en galleria som även vårt hotell är hopknutet med så bad vi om att få vår bil framkörd (vi hade den på “valet parking”) och frågade om vägbeskrivning för den bästa vägen till Santa Monica Beach.

Rådet vi fick och följde var att fortsätta nerför “vår” gata Highland Avenue och sedan ta av på den korsande Santa Monica Boulevard och följa den hela vägen till havet.

Vilken otrolig skillnad det var på bilkörningen jämfört med kvällen då vi först åkte in i LA! Nu var vi på en boulevard istället för en motorväg vilket gjorde att tempot var betydligt lägre. Även det faktum att det var dagsljus underlättade otroligt. Det var rent av lite kul att köra bil under den här turen.

Nere vid havet hittade vi Santa Monica Beach och Santa Monica Pier som vi gick ut på. Eftersom det var väldigt varmt så bestämde vi oss fort för att bada så vi köpte handdukar och badskor som komplement till våra medhavda badkläder och gick ner på stranden. Där solade och badade vi i några timmar, vilket var väldigt skönt.

Därefter promenerade vi söderut längs vattenbrynet med siktet inställt på Venice och Venice Beach. Det märktes redan när vi började närma oss att Venice är ett helt annat område än Santa Monica; i Santa Monica verkar det vara “vanliga” människor som hänger medan det i Venice är mer konstnärssjälar.

I Venice åt vi en lätt tacolunch och promenerade runt bland kanalerna som har gett området dess namn.

Därefter lunkade vi tillbaka mot Santa Monica längs strandpromenaden och sista biten även i vattenbrynet när vi spelade in en film som nog alla har sett. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet, bytte om och gick ut för att äta.

Vi valde Musso & Frank som restaurang eftersom vi läst att den var något extra som alla borde prova. Vi var dock inte alls så imponerande. Helt okej men inte alls värt priserna. Trevlig personal!

Celebrity spotting

Efter de många strapatserna på bilresan till LA så var vi väldigt överens om att vi helst ville låta bilen stå under första heldagen i Änglarnas Stad. Vi började dagen med att försöka sova ut ordentligt. Jag sov länge men oroligt. Drömde om bilkörning i mörker på hårt trafikerade motorvägar och om skenande resekostnader.

Jag hade tänkt att vi eventuellt skulle äta frukost på hotellets restaurang men eftersom vi sov så pass länge som vi gjorde – till ungefär halv elva – så hann frukostserveringen stänga innan vi var klara. Därför fick det bli Starbucks på Hollywood Boulevard istället. Senare visade det sig att det finns ett Starbucks ännu närmre vårt hotell men det var tur att vi inte visste det, för på Hollywood Boulevard stötte vi på flera människor som gjorde reklam för bussresor “till stjärnornas hem”. De flesta av dem ignorerade vi men alldeles innan Starbucks tackade jag ja till att ta emot en broschyr. Säljaren nöjde sig dock inte med det utan började snacka, pruta och övertala och det slutade med att vi femton minuter senare satt i en liten liten turistbuss med vår frukost i takeaway-påsar.

Bussturen tog oss upp på Mulholland Drive, till en utsikts- och fotograferingsplats för Hollywood-skylten och vidare till många stjärnors hem. Vi såg ingen av kändisarna själva men fick se hus och/eller grindar hos bland annat Matt LeBlanc, Katy Perry, Bruno Mars, Christina Aquilera, Billy Gibons, Bruce Willis, Quentin Tarantino, David och Victoria Beckham, Johnny Depp och Tom Cruise.

Vi fick även se utsidan av stripklubben där Mötley Crüe fick “inspiration” till Girls, Girls, Girls.

Det bästa med turen var att den gav oss en känsla av hur Hollywood, West Hollywood och Beverly Hills hänger ihop. På så vis fick vi en lite bättre bild av staden som nyss var helt okänd för oss.

Poolhäng

När bussturen var slut så valde vi att gå tillbaka upp till hotellet, byta om till badkläder och lägga oss vid poolen. Vattnet var kallt men uppfriskande och solen värmde väldigt skönt så vi passade på att ligga där ganska länge. Vi åt även lite lunch och tog en lunchdrink i poolbaren.

Kvällstur och första kändisen

När solen började gå ner tog vi oss med apostlahästarnas hjälp iväg längs Sunset Boulevard för att samla på oss intryck och hitta någonstans att äta. Under den ganska långa promenaden gjorde Linn sin första “celebrity spotting” på resan då hon såg “Artie” från Glee inne på en restaurang. Lycka!

Så småningom hittade vi en restaurang som heter TOI on Sunset, Rockin’ Asian Food, eller nåt liknande, där vi åt middag. Asiatisk mat i en rockkällarmiljö. Det var gott, billigt och vääääldigt stora portioner. Mätta och glada gick vi sedan vidare hem till hotellet och sov.

Så var det dags för avfärd igen, den här gången med siktet inställt på Los Angeles. Vi hade bokat en hyrbil i Las Vegas som vi skulle köra till LA och sedan ha under resten av resan.

Dagen började med att vi duschade, plockade ihop vårt bagage och checkade ut ur hotellrummet på Caesar’s Palace. Därefter började vi leta efter Hertz-disken på hotellet vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi fick en bra beskrivning av killen i hotellreceptionen men vi missförstod den och kom därför i väg på en rejäl promenad i hotellet. Under promenaden insåg vi ännu en gång hur otroligt stort Caesar’s Palace är, ännu större än vi tidigare förstått. Till slut gick vi in i en Apple Store och frågade två försäljare där om de visste var Hertz var. Det gjorde de inte men de hjälpte oss att ta reda på det och att ringa dit så att vi kunde få instruktioner om hur vi skulle gå.

Väl på plats vid Hertz-disken så gick det mesta av sig självt. Vi förklarade att ingen av oss kört automatväxlad bil förut och undrade om det var något att tänka på. Killen som jobbade på Hertz skrattade gott åt faktumet att det finns länder där men generellt kör bilar med manuell växellåda men han sa att det inte var några problem och förklarade enkelt vad vi behövde tänka på. Trodde vi…

Efter att ha fått nycklarna till bilen så gick vi dit med bagaget och återvände sedan in i hotellet för att köpa någon form av frukost. När vi sedan kom tillbaka till bilen så började det stora äventyret.

Life is shit, and then you die

Krånglet började redan när vi skulle ställa in GPSen. Den vägrade hitta gatuadressen för vårt LA-hotell som vi gav den. Efter mycket svärande och krånglande så visade det sig att vi skulle skriva in gatunamnet utan prefixet “North”. När vi gjorde det frågade GPSen om vi menade “North” eller “South” och då löste det sig.

Därefter krånglade vi lite med att hitta hur sidospeglarna i bilen skulle justeras men innan vi hann hålla på allt för länge så råkade uthyraren passera oss, så han stack in huvudet och hjälpte oss. Gissningsvis var det nog längesedan han träffade två människor som han tyckte var så icke världsvana som vi.

Med speglarna på plats och GPSen inställd så bar det iväg ut i trafiken, vilket gick åt skogen nästan direkt när det visade sig att vi misstolkade GPS-instruktionerna och nästan omedelbart svängde fel. När vi så småningom tog oss på rätt kurs igen och kom upp på Las Vegas Freeway så dök nästa problem upp som ett brev på posten; bilen lät som att den skulle gå av på mitten så fort jag gasade upp den till någorlunda hastighet. I panik svängde vi av på första bästa avfart och åkte in på en snabbmatsrestaurangparkering för att försöka förstå vad som var fel. Det visade sig vara så att jag hade råkat lägga växellådan i manuelläget istället för i D, så jag hade alltså försökt gasa upp till ~100 km/h på ettan(!). Inte konstigt att motorn klagade.

När även det problemet var löst så lyckades vi så småningom komma ut på motorvägen igen och bege oss mot Los Angeles.

The road goes ever on

Vid det här laget kände jag att jag började få koll på både bilen, vägen och i viss mån GPSen, så nu rullade det på fint. Tempot i den amerikanska trafiken var högt (~100–110 km/h) men det kändes aldrig som om det gick särskilt fort. Filerna är breda och kurvorna flacka.

När vi närmade oss Barstow såg vi skyltar om någonting som heter Peggy Sue’s 50’s Diner som Linn hade läst och hört om när vi planerade vår resa. Vi stannade där och åt en 50-talsinspirerad hamburgare med riktiga “curly fries” och milkshake. Vi var båda överens om att det kanske var de godaste milkshakes vi någonsin druckit.

Stället i övrigt var väldigt speciellt. Tydligen är det ett gammalt “diner” från 50-talet som inte användes under 60- och 70-talet men som sedan köptes av Peggy Sue och hennes man i början på 80-talet och har drivits sedan dess. Temat är som namnet antyder 50-tal i inredning, menyer, stil på servitriserna, souvernirbutik etc. Om du någonsin kör i området kring Mojave-öknen så bör du se till att ta vägen förbi Peggy Sue’s!

Med fyllda magar rullade vi vidare. Nu visste vi att det snart var dags för lite krångel eftersom vi på inrådan delvis av Google Maps, delvis av Hertz-uthyraren, skulle ta en annan väg än den av GPSen valde I–15 och I–10. I–10 var enligt uthyraren “the bussiest road in the country”. Vår plan var att ta Highway 58 från Barstow och vidare förbi Mojave (samhället, inte öknen som vi redan passerat) och Rosamond för att ta oss in i LA från norr.

Krångel blev det onekligen då jag svängde av på en avfart mot “Old Highway 58” som tog oss “way out in the sticks”. Vi hamnade verkligen ute på vischan. Så småningom klurade vi ut att det finns en gammal och en ny 58. Vi hade alltså svängt in på den gamla. För att ta oss ur problemet aktiverade vi bilens GPS igen och bad den att ta oss till Rosamond, i förhoppningen att vi då skulle hamna på rätt kurs och sedan kunna ställa om den till Los Angeles.

Efter en del svärande från oss båda och lite stress så kom vi så småningom in på Highway 58. Där fick vi verkligen se den motsatta sidan till storstäderna som vi varit i. Små samhällen, vidsträckta ökenslätter, pickup trucks och massor av sand och damm.

Vi stötte på ett litet missöde till då vi missade en avfart till Mojave, körde fel på nästkommande avfart så att vi hamnade tillbaka på 58 men det löste sig med en tredje avfart och en liten omväg.

LA Freeway

Dagens stora utmaning kom då vi började närma oss Los Angeles. Motorvägen hade hela tiden mellan 3 och 7 filer, det var på- och avfarter överallt och fullsmockat med trafik. Samtidigt så började det mörkna vilket gjorde det hela svårare och pricken över det läskiga it var att hastigheterna fortfarande låg kring 100 km/h. Jag kan nog ärligt säga att sista timmens körning är en av de mest stressande timmarna i mitt liv.

Även här bommade vi en avfart, fick köra runt och krångla hit och dit men tillslut, TILLSLUT, så kom vi fram till vårt mål, Loews Hotel & Resort.

När vi skulle lämna bilen och checka in så var vi så slitna att vi knappt förstod vad personalen så, så vi har fortfarande ingen aning om vad vi gick med på att betala för parkeringen. Det återstår att se.

Efter en lång och stressig dag kom vi dock tillslut fram till LA och förutom den sista timmens mörkerkörning så skulle jag inte vilja ha bilturen ogjord. Ska du någon gång färdas mellan Vegas och LA, ta för all del bil. Det är en häftig resa genom öknens karga landskap. Men se till att komma fram innan det mörknar.