Idag läste jag en text som gjorde mig upprörd. Dels över texten i sig, dels över att många delar den i sociala medier och verkar tycka att den är vettig.

Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.

– Nabila Abdul Fattah: Var är liberalerna när vi andra demonstrerar?

Nabila Abdul Fattah är alltså arg för att liberaler inte engagerar sig mot rasism. Hon anklagar oss för att vara ointresserade vilket gör mig rent ut sagt förbannad.

Vi kan börja så här: liberalismens grund är att alla människor är individer av lika värde. Kollektiva indelningar av människor kan alltid delas in i sin minsta beståndsdel individer och det är individerna som har rättigheter. Dessa rättigheter är de samma alldeles oavsett om individen i fråga har snopp eller snippa, ljust eller mörkt hår, är lång eller kort, gillar hårdrock eller jazz etc. Detta i sig gör att liberalism per definition är motsatsen till den kollektivistiska indelning av människor som är rasism.¹

Men det är inte det jag tänkte skriva om nu. Det finns andra som skriver mera och bättre än jag om liberalismens filosofiska grunder. Jag tänkte istället skriva om mig själv och varför jag i en mycket specifik situation valde att inte delta i en demonstration mot rasism.

I slutet av förra året så så var nazistattacken mot demonstrationen i Kärrtorp på allas läppar.² Som svar på detta så arrangerades stöddemonstrationer i stora delar av landet. En sådan demonstration gick av stapeln i Falun. Jag kände inte till att den skulle bli av då men jag var på stan i julhandelsärenden och såg demonstranterna på Stora Torget samlas. Min spontana tanke var att det var något bra och fint och att jag egentligen borde delta. Denna tanke blev något försvagad när jag såg att folksamlingen stod under röda fanor. Jag var ändå nyfiken och glad över människors engagemang så jag valde att gå lite närmare för att höra vad som sades.

Jag minns inte de exakta orden men kontentan var att rasism och nazism frodas i Sverige nu. Detta berodde enligt talaren på att Sverige håller på att slitas sönder av inre stridigheter för att borgarna har försämrat för allt och alla och att deras girighet suger ut folket. Folket i sin tur gör då uppror mot detta på olika sätt, ibland genom att bli högerextremister.

Det är alltså, så vitt jag kan tolka talaren, i själva verket ”borgarna” som är den underliggande orsaken till att rasismen och nynazismen frodas i Sverige, anno 2013 och 2014. Som liberal är jag en av dessa ”onda borgare”. Följaktligen borde jag, enligt talaren, vara en av de skyldiga till extremhögerns frammarsch. Den sortens anklagelser gör mig förbannad.

Så nej, Nabila, jag är inte rädd för några fanor. Jag är rädd för vad fanorna symboliserar, vad de som står under dem uttrycker och jag är arg på grund av de anklagelser som indirekt, och ibland direkt, riktas mot alla som inte röstar vänster.

Det är möjligt att jag är helt ensam om att uppleva antirasistdemonstrationer och -manifestationer arrangerade av vänstern på detta sätt. Jag vet ingenting om andras känslor. Jag vet bara att det är så här jag känner. Jag känner mig förtalad och allt annat än välkommen. Jag känner att vänsterns perverterade självbild som det enda Goda politiska alternativet gör att alla vi andra per automatik blir Onda och det är en roll som jag inte vill spela.

Så snälla, Nabila, förklara för mig varför jag ska delta i en manifestation där den allmänna uppfattningen verkar vara att jag är en av orsakerna till det vi manifesterar emot.

Som titeln säger, jag skräms av utvecklingen. För att vara mera specifik så skräms jag över utvecklingen av hur staten (och andra stater än svenska staten också för den delen) tar sig friheten att övervaka och avlyssna mig mer och mer. På många områden blir vår värld bättre och bättre men när det gäller frihet från statens inblandning så går vi snarare en allt mörkare framtid till mötes.

I förra veckan dök två saker upp på min radar som sammantagna visar på en mycket tragisk utveckling och det allra sorgligaste är att debatten kring båda verkar ha uteblivit. Höger- och vänsterdebattörer i Sverige har så fullt upp att kasta SD-apan på varandra och SD-debattörer har fullt upp med att skrika ”Eurabia” så ingen av oss verkar längre orka bry sig när staten kringskär våra friheter mer och mer. Så vad hände?

1. Säpo vill ha lättare tillgång till våra mail och telefonkonversationer

2. Svenska offentlighetsprincipen urholkas

Det ska alltså bli lättare för staten att övervaka oss medborgare samtidigt som vår möjlighet att kontrollera vad staten pysslar med ska minska. ”Who watches the watchmen” blir i allra högsta grad en mer och mer intressant fråga.

När den så kallade FRA-lagen drevs igenom lovades det dyrt och heligt att signalspaningssystemet inte skulle användas för att spana internt i Sverige, oavsett hur gott syftet (brottsbekämpning) kunde anses vara. Denna regel har det tummats mer och mer på allt eftersom tiden gått.

Detta har oroat mig länge men jag har, som så många andra, inte direkt engagerat mig i det men någonstans nu, när staten alltså vill minska vår möjlighet att kontrollera vad den håller på med, så börjar jag bli riktigt rädd. Särskilt rädd blir jag över att motståndet bland riksdagens partier är så litet.

Sedan 2006 har vi i Sverige haft en högerregering som påstår sig ha en delvis liberal inriktning. Ett av regeringspartierna har t.o.m. ordet ”liberalerna” i sitt namn medan ett annat försöker profilera sig som liberala. Visst har det blivit en hel del liberala reformer sedan dess, men bara i vad jag skulle kalla ytliga frågor. Det är förvisso inte oviktigt att staten idag konfiskerar en aningen mindre del av de pengar vi tjänar och i högre grad låter oss själva bestämma vad vi vill spendera dem på men så länge staten kränker vår integritet så blir alla jobbskatteavdrag, momssänkningar, fria skolval etc. helt värdelösa ur en liberal synvinkel. Eller skulle ni säga att samhället i 1984 vore ett gott liberalt samhälle, om ”Big Brother” tog ut en låg skatt?

Samtliga partier i högerregeringen tycker alltså att en inskränkning av offentlighetsprincipen är en bra grej. Det tycker även det största oppositionspartiet. Det gör det så svårt för mig som liberal att veta hur jag ska agera nästa år, när det är riksdagsval. Spelar min röst ens någon roll, om merparten av partierna tänker rösta igenom sådana här lagar? Vänsterpartiet är inte ett alternativ för mig, inte under några omständigheter. Samma sak gäller givetvis även för Sverigedemokraterna. Då återstår bara Miljöpartiet, som så vitt jag förstår ser Stefan Löfven som sitt statsministeralternativ och vips så är vi tillbaka med ett av partierna som vill inskränka offentlighetsprincipen som högsta hönset.

Alternativet som då finns är Piratpartiet, ett parti som jag i mitt ungdomliga oförstånd tyckte var bra inför valet 2006, eftersom jag tyckte att det var bra att få saker gratis, men som jag senare velat distansera mig från mer och mer. Jag har svårt att förlika mig med deras, och många prominenta liberala debattörers, syn på upphovsrätten men frågan är om inte frågan om integriteten måste väga tyngre.

Jag är alltså mycket, mycket kluven inför nästa års olika val.

Något att fundera på

Förslaget om att inskränka offentlighetsprincipen gick alltså igenom. Offentlighetsprincipen är en del av Tryckfrihetsförordningen, en av våra svenska grundlagar.

För att en svensk grundlag skall ändras krävs att två likalydande beslut (vilande och slutligt) fattas av Riksdagen. Mellan de två besluten måste det dessutom ha hållits ett allmänt val. ¹

Det borde alltså betyda att den svenska riksdagen begick ett brott mot Sveriges Grundlag?