Nu är det officiellt, kent lägger ner senare i år men först blir det en sista platta och en sista turné.

Det här är inte slutet för att vi har tråkigt tillsammans eller för att vi inte vill något längre.Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig.Vi ser oerhört mycket fram mot att möta er alla en sista gång på turnén i höst.Det kommer bli skitkul!

[…]

I morse släpptes första singeln, Egoist, från bandets kommande tolfte studioalbum, Då Som Nu För Alltid (RCA/Sony), som alltså blir kents sista.

kent går i graven – startar sista färden med Egoist | Kent.nu – Officiell hemsida för Sveriges största rockband – Kent

Singeln verkar ännu så länge bara finnas på Spotify. Jag har lyssnat en gång och ska lyssna mer innan jag kommenterar den.

(Om du vill läsa fler inlägg av mig om kent så kan du kolla taggen kent.)

Det här blir det sista inlägget om första dagen på Arvikafestivalen 2010. Det kommer handla enkom om kents spelning, kvällens sista på Vintergatan-scenen. De som läst min blogg sedan tidigare vet att jag är ett stort kent-fan. Bl.a. skrev jag ett antal inlägg om en av deras spelningar tidigare i vintras/våras. (här, här och här.)

Hursomhelst, gårdagens spelning alltså. För mig är kent alltid fantastiskt bra. Ibland kan det kännas som att det är ”en dag på jobbet” för dem, men även i dessa stunder är det riktigt bra. Lägstanivån är otroligt hög hos ”Sveriges största rockband”. Arvikafestivalspelningen börjar på denna lägstanivå, tycker jag. Det är kul att de öppnar med Utan dina andetag och trots att jag inte är så förtjust i nya skivan ”En plats i solen” så tycker jag att det är bra att de lägger fokus på nyare låtar. Dock känns det lite som att det går på rutin och inte riktigt lossnar.

Känslan består fram till mitten av konserten då Idioter vänder allt. Därefter känns det som en total överkörning, precis som en kentkonsert ska vara. Jocke Berg blir mera rörlig, spelar inte gitarr lika mycket och börjar i största allmänhet mera agera som en frontman ska. Den enda invändningen som består även efter Idioter är att Berg mellansnackar alldeles för lite, precis som han gjorde i våras. Det är så tråkigt eftersom mellansnack behövs för att göra kentmaskinen lite mera mänsklig. När han väl pratar (innan M och mellan den och Mannen i den Vita Hatten) så blir tar det klivit från överkörning till underbart. Hade den känslan funnits hela giget så hade det varit en av de bästa konserterna jag någonsin varit på, överhuvudtaget. Nu blir det ”bara” bra, kanske riktigt bra, men inte fantastiskt helunderbart.

Passa även på och läs min vän Johans blogginlägg om gårdagen. Vi verkar tycka ganska lika om kents insatts.

Nedan följer den kompletta låtlistan. De fetmarkerade låtarna är de som jag tyckte var extra bra.

  • Utan dina andetag
  • Det finns inga ord
  • Skisser för sommaren
  • Ensam lång väg hem
  • LSD, någon?
  • Töntarna
  • Ensamheten
  • Gamla Ullevi
  • Idioter
  • Ingenting
  • Vy från ett luftslott (Punks Jump Up remix)
  • Krossa allt
  • Dom andra
  • 747
  • M
  • Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Som alla bra trilogier så ska min lilla serie om kentkonserten den 27 februari innehålla minst fyra delar. Det här blir alltså den fjärde. Tidigare inlägg i ämnet är följande:

På Annexet så fotade jag och Linn lite. Förutom några lagom dåliga bilder (varav en publicerades i recensionsinlägget) så fick vi även med oss några korta filmsnuttar, bland annat från På drift?. Just den låten utsåg ju jag till den bästa under konserten så därför lade jag upp filmklippet på min youtube igår och tänkte helt enkelt lägga in den här i bloggen idag. Mycket nöje!

För övrigt så fortsätter besökarantalet här att vara stort eftersom jag fortsätter skriva om kent. Du som är ny besökare, ta gärna en titt på sidan i övrigt, lyssna på min musik, och kommentera gärna.

Det här inlägget innehåller ett par bilder som inte är tagna av mig eller min flickvän Linn. Fotografen är den mycket talangfulle Oskar Zander (http://stilren.se). Bilderna är använda med hans tillstånd. Tack Oskar! Bilderna finns i slutet av inlägget. Klicka gärna på dem för att se dem i full storlek då miniatyrerna verkligen inte gör dem rättvisa.

Jocke Berg – Foto Oskar Zander (stilren.se)

Så var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det alltså dags att sammanfatta hela upplevelsen.

En snabb eftertanke får mig att komma fram till att det här blir femte gången jag ser kent live. Varje gång har de på något sätt överträffat sig själva. Förhoppningarna är alltså högt ställda även om mitt stressiga vardagsliv har gjort att jag knappt har fattat att jag ska iväg på konsert. Förutom höga förhoppningar så känns det även som att jag har en bra kännedom om vad som komma skall. Som kentarna själva säger så blir varje ny turné delvis ett förfinande av föregående vilket märks i mångt och mycket.

Den spontana, korta, sammanfattningen blir att spelningen är bra. Riktigt bra. Men även att de har varit bättre vid tidigare tillfällen. Jocke Berg mellansnackar nästan inte alls och det ”lilla” scenformatet faller mig inte riktigt i smaken. Låt mig utveckla lite. Bergs mellansnack är ofta väldigt begränsat. Tyvärr, för det är när han kostar på sig att prata, skratta och skämta lite som konserterna blir magnifika. Särskilt nu när musiken blir allt mer maskinell så behövs en injektion av mänsklighet. Med den lilla scenformatet så syftar jag på valet att spela i små inomhusarenor för ett par tusen människor. Jag personligen har alltid sett kent som ett arenarockband och föredrar när de själva vågar anamma detta. Tältturnén 2005, de stora inomhusarenorna våren 08 och festivalsommaren samma år är perfekta exempel på det.

Annexet i sig är trevligt men jag blir inte riktigt överkörd på samma sätt som jag tidigare blivit på större tillställningar, vilket är synd. Låtarna från Röd borde passa perfekt för stora folkmassor och otroligt maffigt ljud, ljus och bild. Missförstå mig inte, allt är maffigt på ett helt annat sätt än vad något annat svensk band kan prestera. Inga andra har så maffigt ljus och så känsloladdade, starka bakgrundsfilmer som kent. Dessutom torde deras liveljudtekniker ”Skuggan” vara en av de allra bästa i branchen. Det är bara den där sista procenten från riktigt bra till helt jävla otroligt megamaffigt som jag saknar. Men felet kan mycket väl ligga hos mig. Att jag vill ha arenarock med stora gester är ju mitt problem, inte kents. Dessutom får jag nog motvilligt acceptera att jag är äldre nu, att musiken inte är lika mycket på liv och död längre.

Det om det. Konserten innehåller en del helt fantastiska ögonblick som verkligen bör uppmärksammas. Live växer Töntarna hur mycket som helst. Jag älskar den redan på skiva men satan vilken skillnad det blir när de mullrande synthbasarna får det att skaka i hela kroppen. Trots att jag läst de två föregående kvällarnas låtlistor så hade det undgått mig att Palace & Main och Vinternoll2 skulle spelas. Mycket positiv överraskning. Vinternoll2 känns som en sådan låt som kent inte kan misslyckas med. Det är bara att kapitulera direkt.

Andra höjdpunkter är Romeo återvände ensam, Saker man ser och i princip allt från Ingenting och framåt (låtlista finns i slutet av det här inlägget). Avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är sedvanligt fantastisk. Dock ger den mig inte längre känslan av total eufori. Kanske är det jag som blivit gammal. Kanske borde den efter den här turnén gå samma väg som 747 gjorde nu (dvs bort). En låt som jag verkligen känner att jag kunde varit utan är Kärleken väntar. Den är bra, rentav riktigt bra men den har spelats på samtliga 5 kentspelningar jag varit på och låtit exakt likadant varje gång. Jag förstår att den som ser många spelningar under samma turné får vänja sig vid att höra samma låtar om och om igen i exakt samma version. Men det är inte det jag gör. Jag har hittills gått på max en spelning per turnévända, t.o.m. hoppat över vissa kortare svängar helt. Så därför känns det surt att jag har fått höra Kärleken varenda gång. Tack och lov såg jag att den redan kvällen därpå bytts ut mot Kevlarsjäl. Mycket bättre, tycker jag.

Jocke, Sami & Markus – Foto Oskar Zander (stilren.se)

En annan låt som spelats varenda gång är Dom andra, men den ger mig helt andra känslor. Under Tillbaka till samtiden-turnén så arrade de om den och gjorde den till en helt fantastisk uptempo-diskodänga. Det gjorde att jag kan tänka mig att höra den många gånger till innan jag tröttnar. Helt fantastiskt.

Slutligen vill jag särskilt uppmärksamma låten På Drift?. För mig är den utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt. Allt som är bra med den inspelade versionen av den blir ännu bättre live. Maffigt, magiskt, magnifikt, maniskt, monumentalt etc etc. Måtte den vara kvar på setlisten i sommar då de åker på festivalturné. Jag tänker lyssna i Borlänge på Peace and Love och hoppas verkligen att jag får höra den igen.

Så allt som allt är jag mycket nöjd. Det kunde kanske varit ännu lite bättre men det är inget som stör mig. Tack kent för ännu en fantastisk liveupplevelse.

Fullständig låtlista:

  • Taxmannen
  • Palace & Main
  • VinterNoll2
  • Töntarna
  • Socker
  • Hjärta
  • Romeo återvänder ensam
  • LSD, någon?
  • Musik non stop
  • Idioter
  • Svarta linjer
  • Saker man ser
  • FF
  • Ingenting
  • Vy från ett luftslott
  • Krossa allt
  • Dom andra
  • På drift?
  • Kärleken väntar
  • Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent – foto Henrik eller Linn

Jag tänkte bara skriva lite kort om varje låt som kent spelade under gårdagens konsert. En mer utförlig recension kommer senare i kväll.

Taxmannen
Ingen av mina favoritlåtar från ”Röd”, men den funkar. Ungefär samma känsla live; ingen favoritlåt men den funkar.

Palace & Main
Den här har jag alltid gillat. Stökigt och rifftungt. Lika bra som alltid.
VinterNoll2
Här någonstans börjar jag tänka att det inte spelar någon roll vilka låtar kent väljer. Det blir bra alldeles oavsett. Hade inte väntat mig Vinternoll2 men det blir fantastiskt bra.
Töntarna
Av de nya låtarna så är det Töntarna som jag tycker funkar bäst live. Här fyller den överdrivna basen i ljudet verkligen en funktion. Hela kroppen skakar av Martins mäktiga synthbasar.
Socker
Det är rätt häftigt att ett albumspår ger ett sådant gensvar hos publiken. Har länge varit en av mina favoritlåtar, ett intryck som stod sig även igår.
Hjärta
Mäktig avslutning med de försvunnas ansikten på skärmen bakom, men låten i sig kändes rätt mjäkig.
Romeo återvänder ensam
”Romeo” ställer till förvirring hos publiken. Det tar länge innan alla hänger med. För mig är det total lycka. Jag älskar den här låten och tycker att den görs riktigt bra.
LSD, någon?
Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här men igår var den riktigt cool.
Musik non stop
Samma som ”LSD”. Väldigt snyggt med de Giger-inspirerade(?) bilderna i bakgrunden.
Idioter
Väldigt bra på skivan, nästan lika bra live. Tyvärr dränktes Röds bästa gitarrslinga i allt annat oväsen.
Svarta linjer
Kvällens stora besvikelse. Min absoluta favoritlåt på Röd faller tyvärr platt live. Den lyfter inte alls när mellanspelet går över i ”Vita linjer”-versen. Riktigt synd.
Saker man ser
Hade jag fått välja så hade det blivit OWC istället men Saker man ser är också en av Isolas allra bästa låtar och den sitter som en sportkeps även live.
FF
Jag lyssnar väldigt sällan på FF men live är den hur cool som helst.
Ingenting
En av de tre bästa låtarna från Tillbaka till Samtiden som jag dock aldrig riktigt gillat live. Igår blev det dock ändring på det. Bra som fan! Sami sliter så hårt så att strängarna flyger i bitar.
Vy från ett luftslott
Remix-versionen som de spelar är ingen favorit hos mig men nu har de fått upp farten såpass att allt golvar mig totalt…
Krossa allt
… utom den här. Felet är mitt eget. Jag har läst de två tidigare setlistorna så nu vet jag att det strax är dags för…
Dom andra
… den totala överkörningen. Jag har hört Dom andra på varenda kentspelning jag varit på men sen de införde uptempo-versionen på förra turnén så fick den nytt liv för mig. Just då känns det inte som att det blir bättre.
På drift?
Bästa låten under hela kvällen! Grym redan på skiva, fantastisk live.
Kärleken väntar
En bra låt men den har spelats samtliga gånger jag sett kent live och den har låtit exakt likadant varje gång. Det räcker nu!!!
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent kan inte misslyckas med den här, men samtidigt kan den bli mycket mäktigare än vad den var den här gången.

Det var det. Någon sammanfattning eller helhetsbetyg försöker jag mig inte på nu. Det får bli senare.
Tack kent!

(Igår blev det besöksrekord i bloggen. Jag hoppas slå det idag. Om du är ny läsare, titta gärna runt på gamla inlägg, lyssna på min musik etc och kommentera gärna.)

Det är som vanligt otroligt hektiska dagar i mitt liv. Efter mitt senaste blogginlägg så tänkte jag faktiskt försöka blogga mera regelbundet men senaste veckan har jag jobbat nästan varenda vaken minut. Det har varit väldigt kul, men vad det är jag gjort på jobbet återkommer jag kanske till i ett senare inlägg.

Just nu är jag i Stockholm. kent startade sin vårturné på torsdagen och i kväll är det dags för mig att bevista spektaklet. Egentligen skulle jag vara här tillsammans med Johan men snön gjorde att SJ ställde in hans tåg. Riktigt jävla värdelöst. Som tur är så åkte Linn med istället så nu ska vi snart ut och flanera i Kungliga Hufvudstaden.

Jag känner mig tyvärr bara halvt laddad inför kvällen. Har inte riktigt hunnit ställa in mig på att det är dags. Troligen blir det jättebra. kent har en tendens att vara helt magiska. Som det hittills verkar så har det strukit ”747” från vårens setlistor vilket skapat smärre storm bland fansen. Jag tycker mest att det var på tiden. Det är en bra låt, men kent har otroligt många bra låtar så det är dags att pensionera den.

Personligen så känner jag att det inte spelar så jättestor roll vilka låtar som väljs av de lite äldre. Däremot vill jag jättegärna ha följande från de senaste skivan ”Röd”.

  • Svarta Linjer” (min första favorit på skivan)
  • Idioter” (förstod storheten med den först senaste månaden)
  • Vals för Satan (din vän pessimisten)” (Redan när jag såg titeln första gången så ville jag älska låten. När jag sedan hörde den så uppfyllde den alla förväntningar.)

Det är de viktigaste för mig. Sedan vore det kul om de spelar ”På Drift?”, ”OWC” och diskoversionen av ”Dom Andra”. Därutöver så litar jag på att det blir fantastiskt alldeles oavsett låtval.

Ni kan skratta om ni vill,
håna oss vi rör oss ni står still

Det är en av de mer bevingade textraderna i kents episka låt ”747” från skivan Isola. Alla fans (även undertecknad) skrålar högljutt med i den på alla konserter. Huruvida vi som lyssnar lever upp till det eller inte kan diskuteras. Däremot beskriver den kent som band och deras musikaliska utveckling. kent står aldrig still, de utvecklas ständigt på olika sätt.

Sent i förrgår släpptes den nya singeln ”Töntarna” i digitalform. Fysiska singlar kommer i nästa vecka och i början av november kommer den nya skivan ”Röd” att nå lyssnarna. (Vågar man hoppas på förlyssning för Spotify Premium-användare?)

Precis som väntat så har många fans längtat efter en tillbakagång till ”gamla” kent. Gitarrer och indieslammer. Och lika väntat är att kent absolut inte uppfyllt deras önskan. Låten är en electrodänga som för mig låter så bra som Depeche Mode borde göra, men inte längre gör. Den kan även beskrivas som att ta förra skivan, ”Tillbaka till samtiden”, ett steg längre. Lite hårdare, lite mer elektroniskt.

Huruvida hela skivan ”Röd” kommer att låta så eller inte är svårt att veta. kent brukar vara ganska konsekventa i soundet på en skiva, men den här gången har de sagt att skivan kommer att vara ”spretig” musikaliskt.

Vad tycker då jag om kents nya sound? Jag har i nuläget inte riktigt bestämt mig. Jag älskar att de utvecklas, alldeles oavsett åt vilket håll utvecklingen går. Risken är att det dyker upp en skiva eller två någon gång som jag inte kommer att älska, men hittills har det undvikits. Kanske för att kent alltid handlat om låtarna. Det är skitsamma om en låt framförs på distad elgitarr, synth eller mungiga så länge som det är en bra låt. ”Töntarna” är tveklöst en bra låt, om man gillar kent. Så för mig så blir den säkert en ”klassiker” (vilket töntigt ord) bara soundet har tjatats in i mitt huvud lite. Dessutom är titeln i mitt tycke alldeles lysande. (Fast mest av allt längtar jag efter en annan låt på den kommande skivan. ”Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)”. Det är en riktigt jävla underbart bra låttitel.)

För övrigt så är det kul att min gamle vän Johan hittar tillbaka till kent i och med ”Töntarna”.
Tillägg: Jag såg just att en annan av mina gamla kompisar, Nalle, också bloggat om ”Töntarna”.

”Töntarna” kan köpas på iTunes eller lyssnas på i Spotify.

Pretentiös rubrik? Ja, men man får ha sådana ibland. Jag får det i alla fall. Jag tillåter mig att vara hur pretentiös som helst (och när jag inte är pretentiös så får jag vara hur lökig jag vill).

Det är lustigt hur man kan hitta populärkultur utifrån annan populärkultur. Hur referenser i en bok kan få en att hitta sin nya favoritartist, eller hur en textrad i en poplåt kan leda till att man upptäcker en fantastisk författare. ”Intertextualitet” kallar forskarna det som leder till det här fenomenet. Det är från början en term inom litteraturvetenskapen som syftar på att inget verk står ensamt. Det samtalar mer eller mindre, medvetet eller omedvetet med andra verk. En sådan intertextuell referens ledde mig från Jocke Berg, sångare och låtskrivare i kent, till Neil Gaimann, brittisk fantasyförfattare.

Som B-sida till kent-singeln ”Palace & Main” finns bl.a. låten ”Nihilisten”. Den börjar med textraden:

Du liknar döden, drömmens syster
samma nyckel kring din hals

En rad som slog mig som intressant första gången jag hörde låten. Men vad betyder den? Att liknande döden, att vara allvarlig, bister och se ut som ett benrangel? Eller kanske bara en mörk skugga i en mantel? Senare läste jag någon som föreslog att den är en intertextuell referens till karaktären ”Death” i Neil Gaimans serieromaner (graphic novells) om ”Sandman”. Sandman är Dream, drömmens härskare och han är storebror till Death. Jag konstaterade att Death i Gaimans tappning var en ung kvinna, inte ett gammalt benrangel, men så mycket mer än så hände inte.

Snabbspola framåt ett par år, närmare bestämt till senvintern/tidiga våren 2009. Jag tänkte försöka vara tidigt ute och skapa mig ett twitterkonto (synvila, för den som undrar). Förhoppningen var även att det skulle ge lite positiv stress att leverera ny musik. I början läste jag dock mest vad andra skrev och en av de första som jag började följa var Trent Reznor från Nine Inch Nails (tyvärr är hans profil borttagen)1. För att hitta fler att läsa så kollade jag senare under våren även upp vilka Reznor följde. Där dök namnet Neil Gaiman upp igen (neilhimself heter han på Twitter). Jag bestämde mig för att börja följa honom och då fick twitterkollandet en mening. Pretto igen? Ja, varför inte. (Gaiman är tveklöst den twittrare som twittrar mest av alla som jag följer. Därför började jag kolla twitter oftare varje dag för att hänga med. Det mesta han skriver är inte ens speciellt intressant för mig, men jag antar att det är det som är charmen med twitter.)

I samband med att jag började följa Gaiman så råkade jag ha vägarna förbi biblioteket i Falun. På vinst och förlust så gick jag till fantasy-hyllan och letade efter namnet Gaiman och hittade där ett par böcker. Tillslut valde jag en bok med titeln ”Neverwhere” och gick hem och började läsa. Eftersom jag har mycket att göra hela tiden (tycker jag i alla fall) så är jag fortfarande inte klar med den, men den är otroligt bra. Stor rekommendation på den boken.

När jag började läsa ”Neverwhere” så började jag även fundera på det här med Sandman, Dream, Death’s syster igen. Det är nu som nästa artist kommer i i bilden. Bruce Springsteen bestämde sig för att masa sig till Stockholm Stadion i juni den här sommaren. Jag skulle absolut dit och när man väl är i Stockholm så blir det så klart även en tur på stan och Gamla Stan. På väg till Gamla Stan så bestämde jag mig för att gå till Science Fiction-bokhandeln och se om dom hade någon Sandman-serie där.

Så på den vägen är det. Det är därför som ”Preludes & Nocturnes”, den första delen i Sandman-serien står i min bokhylla sedan två månader tillbaka. De senaste veckorna har den även fått sällskap av del två, tre och fyra. Jag har hittat en för mig ny författare som jag redan gillar ordentligt och jag har återfått intresset för serietidningar, allt på grund av en textrad i en kent-låt.

Om någon är nyfiken på hur Death ser ut i Gaimans värld så finns det en bild på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Death_(DC_Comics).jpg


  1. Reznors profil kom tillbaka till twitter efter att det här inlägget ursprungligen skrevs. @trent_reznor