Henrik Carlsson posted this
note
on
When atp (atp.fm) talks about audio equipment I realize how car professionals must’ve felt about Neutral.
Henrik Carlsson posted this
note
on
Henrik Carlsson posted this
note
on
When atp (atp.fm) talks about audio equipment I realize how car professionals must’ve felt about Neutral.
Henrik Carlsson posted this
note
on
Men varför i helvete sitter jag och läser en text från Aftonbladet Kultur, om Niklas Svensson?
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Majora's Mask Majora's Mask play-through Nintendo 3DS Zelda This is not to be considered a walkthrough of Majora’s Mask 3D. There are plenty of other great resources for that online. Instead it’s a ”journal” of sort for me while I play through the game. I wanted to document it for myself and figured, ”why not put it on the blog? It helps keep the lights on here”.
In the first three-day cycle of Majora’s Mask there’s really not that much you can do. I’m stuck as a Deku Scrub, so therefore I’m stuck inside Clock Town. I found the one Stray Fairy that was missing from the fairy in Clock Town. It was located down by the water in southeast of Town. She gave me magic powers.
I also collected some rupees, bought a map for Clock Town and completed the search for the ”Bomber boys” so I could join the ”Bomber’s Secret Society”.
Finally I went to the Observatory, found a Moon tear that I traded with the Deku Scrub infront of the Clocktower in order to get his Deku Flower. Then, once I where in possession of the flower I just waited for the final night when the door in the Clocktower would open.
When the door opened I used the flower to fly up to it. There I collected a piece of heart and entered the roof where I faced Skull Kid. I took back the Ocarina of Time from him, player Song of Time and returned to the dawn of the first day.
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Majora's Mask Majora's Mask 3D Nintendo 3DS Zelda 
Last week Nintendo released ”The Legend of Zelda – Majora’s Mask 3D”, a remake of the Nintendo 64-game ”Majora’s Mask” for the Nintendo 3DS. Some time ago1 I bought the N64-version and I still haven’t played it through to the end. It seems my current lifestyle just doesn’t allow me to occupy the tv for hours on end. It does however allow me to play short bursts of handheld games here and there. So when I heard about the 3DS-remake I went giddy with anticipation.
I’ve now played Majora’s Mask 3D for a couple of hours and I’ve got some early opinions about it. If you’ve never played it, neither for the N64 nor the 3DS, you can still read most of this post without having anything important spoiled.
The story and gameplay of these old N64 Zelda games remain very engaging to this day, but the look of them does not transcend time as well as one would want. The 3DS version fixes most of this. Where a lot of details in the original (rocks, patches of grass etc.) looks like a single boxy polygon, the 3DS version really gives you a whole lot more depth to the experience. Details are sharp and the world seems a whole lot more realistic and believable, without losing any of its wonderful fantasy setting.
Majora’s Mask is a great game! Wether you play it on an N64 or the 3DS it is a really fun experience. The story is compelling, the puzzles just hard enough to make you slightly frustrated at times, the characters are well known to you if you, like me, has spent way too much time playing The Ocarina of Time.
Everything about the controls that was good about the original is equally good on the 3DS and some things feel better.
The concept of time is very important in Majora’s Mask. This is just as true in the 3DS version. The way time is used in the game led to a very odd and confusing saving mechanism in the original version. This has been smoothed out a lot in the 3DS remake. This does not make the 3DS-version ”dumbed down”, it just makes it less confusing.
Want to know more? See the following footnotes for details that might contain spoilers.2
Of course that depends on so many things about you that I know nothing about. But if you are like me, a grown-up geek with a well-paying job and disposable income, a love of Zelda-games and some time to kill, the answer is YES GOD DAMNIT, YES!!!!!
But I don’t own a 3DS
I bought my 3DS for The Legend of Zelda: A Link Between Worlds. Even if that had been the only game I played on it, it would totally have been worth its price. I’m sure the same is true for Majora’s Mask3.
I’ve just finished the first real dungeon. On my never-finished run on the N64 I made it through three out of four dungeons, so I have a pretty good idea about what to do next. I’ll likely blog a lot more about the game as I make my way forward.
In the original version there are two ways to save:
1. You play the ”Song of Time” and return to the dawn of the first day. You’ll lose you’re inventory and the state of the land will return to the way it was at the beginning of the game. Collected masks and treasures will remain in your possession.
2. You find an owl status and tell it to save and quit. When you start playing again you will be back at that very place, that very time. However if you quit the game now, everything since the last time you played ”Song of Time” will be discarded, unless you once again quit by talking to an owl statue.
This is needlessly complicated for something that should just work. In the 3DS version you can still reset the time by playing ”Song of Time”. However when you encounter an owl statue you can save, but without being forced to quit the game. There are also more saving points placed here and there in the game. These are not owl statues so you can’t ”soar” to them, but they are fully functioning save points. ↩
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Los Angeles Resa USA 2014 Inför vår andra heldag i LA bestämde vi oss för att våga ge oss ut i trafiken igen. Efter en frukost på det Starbucks som ligger i en galleria som även vårt hotell är hopknutet med så bad vi om att få vår bil framkörd (vi hade den på “valet parking”) och frågade om vägbeskrivning för den bästa vägen till Santa Monica Beach.
Rådet vi fick och följde var att fortsätta nerför “vår” gata Highland Avenue och sedan ta av på den korsande Santa Monica Boulevard och följa den hela vägen till havet.
Vilken otrolig skillnad det var på bilkörningen jämfört med kvällen då vi först åkte in i LA! Nu var vi på en boulevard istället för en motorväg vilket gjorde att tempot var betydligt lägre. Även det faktum att det var dagsljus underlättade otroligt. Det var rent av lite kul att köra bil under den här turen.
Nere vid havet hittade vi Santa Monica Beach och Santa Monica Pier som vi gick ut på. Eftersom det var väldigt varmt så bestämde vi oss fort för att bada så vi köpte handdukar och badskor som komplement till våra medhavda badkläder och gick ner på stranden. Där solade och badade vi i några timmar, vilket var väldigt skönt.
Därefter promenerade vi söderut längs vattenbrynet med siktet inställt på Venice och Venice Beach. Det märktes redan när vi började närma oss att Venice är ett helt annat område än Santa Monica; i Santa Monica verkar det vara “vanliga” människor som hänger medan det i Venice är mer konstnärssjälar.
I Venice åt vi en lätt tacolunch och promenerade runt bland kanalerna som har gett området dess namn.
Därefter lunkade vi tillbaka mot Santa Monica längs strandpromenaden och sista biten även i vattenbrynet när vi spelade in en film som nog alla har sett. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet, bytte om och gick ut för att äta.
Vi valde Musso & Frank som restaurang eftersom vi läst att den var något extra som alla borde prova. Vi var dock inte alls så imponerande. Helt okej men inte alls värt priserna. Trevlig personal!
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Los Angeles Resa USA 2014 Efter de många strapatserna på bilresan till LA så var vi väldigt överens om att vi helst ville låta bilen stå under första heldagen i Änglarnas Stad. Vi började dagen med att försöka sova ut ordentligt. Jag sov länge men oroligt. Drömde om bilkörning i mörker på hårt trafikerade motorvägar och om skenande resekostnader.
Jag hade tänkt att vi eventuellt skulle äta frukost på hotellets restaurang men eftersom vi sov så pass länge som vi gjorde – till ungefär halv elva – så hann frukostserveringen stänga innan vi var klara. Därför fick det bli Starbucks på Hollywood Boulevard istället. Senare visade det sig att det finns ett Starbucks ännu närmre vårt hotell men det var tur att vi inte visste det, för på Hollywood Boulevard stötte vi på flera människor som gjorde reklam för bussresor “till stjärnornas hem”. De flesta av dem ignorerade vi men alldeles innan Starbucks tackade jag ja till att ta emot en broschyr. Säljaren nöjde sig dock inte med det utan började snacka, pruta och övertala och det slutade med att vi femton minuter senare satt i en liten liten turistbuss med vår frukost i takeaway-påsar.
Bussturen tog oss upp på Mulholland Drive, till en utsikts- och fotograferingsplats för Hollywood-skylten och vidare till många stjärnors hem. Vi såg ingen av kändisarna själva men fick se hus och/eller grindar hos bland annat Matt LeBlanc, Katy Perry, Bruno Mars, Christina Aquilera, Billy Gibons, Bruce Willis, Quentin Tarantino, David och Victoria Beckham, Johnny Depp och Tom Cruise.
Vi fick även se utsidan av stripklubben där Mötley Crüe fick “inspiration” till Girls, Girls, Girls.
Det bästa med turen var att den gav oss en känsla av hur Hollywood, West Hollywood och Beverly Hills hänger ihop. På så vis fick vi en lite bättre bild av staden som nyss var helt okänd för oss.
När bussturen var slut så valde vi att gå tillbaka upp till hotellet, byta om till badkläder och lägga oss vid poolen. Vattnet var kallt men uppfriskande och solen värmde väldigt skönt så vi passade på att ligga där ganska länge. Vi åt även lite lunch och tog en lunchdrink i poolbaren.
När solen började gå ner tog vi oss med apostlahästarnas hjälp iväg längs Sunset Boulevard för att samla på oss intryck och hitta någonstans att äta. Under den ganska långa promenaden gjorde Linn sin första “celebrity spotting” på resan då hon såg “Artie” från Glee inne på en restaurang. Lycka!
Så småningom hittade vi en restaurang som heter TOI on Sunset, Rockin’ Asian Food, eller nåt liknande, där vi åt middag. Asiatisk mat i en rockkällarmiljö. Det var gott, billigt och vääääldigt stora portioner. Mätta och glada gick vi sedan vidare hem till hotellet och sov.
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Los Angeles Resa USA 2014 Så var det dags för avfärd igen, den här gången med siktet inställt på Los Angeles. Vi hade bokat en hyrbil i Las Vegas som vi skulle köra till LA och sedan ha under resten av resan.
Dagen började med att vi duschade, plockade ihop vårt bagage och checkade ut ur hotellrummet på Caesar’s Palace. Därefter började vi leta efter Hertz-disken på hotellet vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi fick en bra beskrivning av killen i hotellreceptionen men vi missförstod den och kom därför i väg på en rejäl promenad i hotellet. Under promenaden insåg vi ännu en gång hur otroligt stort Caesar’s Palace är, ännu större än vi tidigare förstått. Till slut gick vi in i en Apple Store och frågade två försäljare där om de visste var Hertz var. Det gjorde de inte men de hjälpte oss att ta reda på det och att ringa dit så att vi kunde få instruktioner om hur vi skulle gå.
Väl på plats vid Hertz-disken så gick det mesta av sig självt. Vi förklarade att ingen av oss kört automatväxlad bil förut och undrade om det var något att tänka på. Killen som jobbade på Hertz skrattade gott åt faktumet att det finns länder där men generellt kör bilar med manuell växellåda men han sa att det inte var några problem och förklarade enkelt vad vi behövde tänka på. Trodde vi…
Efter att ha fått nycklarna till bilen så gick vi dit med bagaget och återvände sedan in i hotellet för att köpa någon form av frukost. När vi sedan kom tillbaka till bilen så började det stora äventyret.
Krånglet började redan när vi skulle ställa in GPSen. Den vägrade hitta gatuadressen för vårt LA-hotell som vi gav den. Efter mycket svärande och krånglande så visade det sig att vi skulle skriva in gatunamnet utan prefixet “North”. När vi gjorde det frågade GPSen om vi menade “North” eller “South” och då löste det sig.
Därefter krånglade vi lite med att hitta hur sidospeglarna i bilen skulle justeras men innan vi hann hålla på allt för länge så råkade uthyraren passera oss, så han stack in huvudet och hjälpte oss. Gissningsvis var det nog längesedan han träffade två människor som han tyckte var så icke världsvana som vi.
Med speglarna på plats och GPSen inställd så bar det iväg ut i trafiken, vilket gick åt skogen nästan direkt när det visade sig att vi misstolkade GPS-instruktionerna och nästan omedelbart svängde fel. När vi så småningom tog oss på rätt kurs igen och kom upp på Las Vegas Freeway så dök nästa problem upp som ett brev på posten; bilen lät som att den skulle gå av på mitten så fort jag gasade upp den till någorlunda hastighet. I panik svängde vi av på första bästa avfart och åkte in på en snabbmatsrestaurangparkering för att försöka förstå vad som var fel. Det visade sig vara så att jag hade råkat lägga växellådan i manuelläget istället för i D, så jag hade alltså försökt gasa upp till ~100 km/h på ettan(!). Inte konstigt att motorn klagade.
När även det problemet var löst så lyckades vi så småningom komma ut på motorvägen igen och bege oss mot Los Angeles.
Vid det här laget kände jag att jag började få koll på både bilen, vägen och i viss mån GPSen, så nu rullade det på fint. Tempot i den amerikanska trafiken var högt (~100–110 km/h) men det kändes aldrig som om det gick särskilt fort. Filerna är breda och kurvorna flacka.
När vi närmade oss Barstow såg vi skyltar om någonting som heter Peggy Sue’s 50’s Diner som Linn hade läst och hört om när vi planerade vår resa. Vi stannade där och åt en 50-talsinspirerad hamburgare med riktiga “curly fries” och milkshake. Vi var båda överens om att det kanske var de godaste milkshakes vi någonsin druckit.
Stället i övrigt var väldigt speciellt. Tydligen är det ett gammalt “diner” från 50-talet som inte användes under 60- och 70-talet men som sedan köptes av Peggy Sue och hennes man i början på 80-talet och har drivits sedan dess. Temat är som namnet antyder 50-tal i inredning, menyer, stil på servitriserna, souvernirbutik etc. Om du någonsin kör i området kring Mojave-öknen så bör du se till att ta vägen förbi Peggy Sue’s!
Med fyllda magar rullade vi vidare. Nu visste vi att det snart var dags för lite krångel eftersom vi på inrådan delvis av Google Maps, delvis av Hertz-uthyraren, skulle ta en annan väg än den av GPSen valde I–15 och I–10. I–10 var enligt uthyraren “the bussiest road in the country”. Vår plan var att ta Highway 58 från Barstow och vidare förbi Mojave (samhället, inte öknen som vi redan passerat) och Rosamond för att ta oss in i LA från norr.
Krångel blev det onekligen då jag svängde av på en avfart mot “Old Highway 58” som tog oss “way out in the sticks”. Vi hamnade verkligen ute på vischan. Så småningom klurade vi ut att det finns en gammal och en ny 58. Vi hade alltså svängt in på den gamla. För att ta oss ur problemet aktiverade vi bilens GPS igen och bad den att ta oss till Rosamond, i förhoppningen att vi då skulle hamna på rätt kurs och sedan kunna ställa om den till Los Angeles.
Efter en del svärande från oss båda och lite stress så kom vi så småningom in på Highway 58. Där fick vi verkligen se den motsatta sidan till storstäderna som vi varit i. Små samhällen, vidsträckta ökenslätter, pickup trucks och massor av sand och damm.
Vi stötte på ett litet missöde till då vi missade en avfart till Mojave, körde fel på nästkommande avfart så att vi hamnade tillbaka på 58 men det löste sig med en tredje avfart och en liten omväg.
Dagens stora utmaning kom då vi började närma oss Los Angeles. Motorvägen hade hela tiden mellan 3 och 7 filer, det var på- och avfarter överallt och fullsmockat med trafik. Samtidigt så började det mörkna vilket gjorde det hela svårare och pricken över det läskiga it var att hastigheterna fortfarande låg kring 100 km/h. Jag kan nog ärligt säga att sista timmens körning är en av de mest stressande timmarna i mitt liv.
Även här bommade vi en avfart, fick köra runt och krångla hit och dit men tillslut, TILLSLUT, så kom vi fram till vårt mål, Loews Hotel & Resort.
När vi skulle lämna bilen och checka in så var vi så slitna att vi knappt förstod vad personalen så, så vi har fortfarande ingen aning om vad vi gick med på att betala för parkeringen. Det återstår att se.
Efter en lång och stressig dag kom vi dock tillslut fram till LA och förutom den sista timmens mörkerkörning så skulle jag inte vilja ha bilturen ogjord. Ska du någon gång färdas mellan Vegas och LA, ta för all del bil. Det är en häftig resa genom öknens karga landskap. Men se till att komma fram innan det mörknar.
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Las Vegas Resa USA 2014 Första gången vi var i USA så gjorde vi bort oss rejält första morgonen genom att äta frukost på hotellet. Detta ledde till en chock när notan kom in och det visade sig att vi ätit frukost för över $100. Idag har vi gjort det igen. Den här gången var det dock rätt medvetet.
Vi började dagen med att bestämma oss för att prova hotellets bufférestaurang igen för att se om frukosten var lika överdådig som lunchen. Det visade sig vara brunch och inte frukost men det gjorde inte oss något. Vi blev dock lite chockade när vi fick veta att det skulle kosta $97 för oss två att äta brunch, alltså mer än vad lunchen gjort dagen innan men vi lät oss inte avskräckas.
Mycket riktigt var brunchen minst lika överdådig som lunchen dagen innan. Det var lika många olika buffédiskar med mat från lika många länder innan. Mycket var samma som lunchen men mycket var även mera frukostinriktat. Innan jag var klar med allt ätande så hade jag fått i mig yoghurt med färska bär, italiensk skinka och ost, sushi, någon sorts röd pannkaka, melon, apelsinjuice, champagne, mimosa, donut och säkert en massa annat som jag glömmer bort nu. Kort sagt ett frosseri utan dess like. :)
Det mest fantastiska, precis om Linn skrev igår, är att allt är så fräscht och gott i buffén. Rent överdådsmässigt så är det väldigt mycket Finlandsbåt över den men kvalitén på all mat är verkligen superb.
Efter frukost gick vi ut till hotellets pool för att sola, bada och läsa. Det var väldigt skönt även om det var ett lite väl stimmigt poolområde för att falla tant och farbror i smaken. Vi skulle ha föredragit mindre högljudd musik och lugnare badgäster. :)
Under dagen insåg vi också att rumshyran på Caesar’s Palace är rätt låg men det mesta i mat- och dryckesväg på hotellet är dyrt, särskilt på poolområdet. Vi fick betala $18 för två halvlitersflaskor vatten!!
Efter sol och bad så passade vi på att ta en närmre titt på vårt eget hotell för att kolla in en del av det som vi inte varit i tidigare. Det visade sig att den delen var gigantisk med massor av spelautomater och -bord, flera olika restauranger förutom de vi redan sett samt en stor shoppinggalleria. Helt galet!
När det var dags för middag funderade vi en del på var vi skulle äta och traskade också runt lite på “The Strip” i jakt på den perfekta restaurangen. Till slut bestämde vi oss för att äta på den italienska restaurangen Rao’s på hotellet. Gott, men lite dyrt. Väldigt trevlig personal och precis den sortens lugna, eftertänksamma bartender som jag vill ha.
Nu när vi är i Vegas så vill vi gärna se någon form av show, helst något som är unikt för Vegas, så under kvällen gick vi på Absinthe. Med deras egna ord en “acro-cabaret”. Många olika akrobatiska uppvisningar med och utan redskap, på stolar, på rullskridskor, i rep etc. blandat med cabaretsångnummer av lättklädd dam, många hög och (framförallt) låga skämt, oavbrutna sexuella anspelningar och en strippteasetävling för två män i publiken. Allt utspelar sig i ett “spiegeltent” där publiken sitter runt artisterna och där det inte direkt finns någon gräns mellan publik och scen.
Jag vet inte riktigt hur jag med ord ska beskriva det men jag kan varmt rekommendera de som kommer befinna sig i Vegas under den närmsta framtiden att besöka Absinthe. Den var precis allt som jag ville få ut av en Vegas-show och någonting som jag tror att man nästan bara hittar i Vegas.
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with Las Vegas USA 2014 Nu är vi äntligen framme i Vegas och på Caesar’s Palace. Flyget från DC blev försenat med flera timmar på grund av “thunder storms” och tornadovarningar i Texas. Det var alltså flygstopp på Dallas/Fort Worth airport. Vi fick tillslut lyfta och köra runt ovädret. Det blev en bumbig flygning och vi kunde se stormen och alla blixtar från flygplanet. Väl framme fick vi veta att vi fick stå på stand by-lista för flighter till Vegas dagen därpå och vi fick snabbt leta upp ett hotell där vi kunde få sova några timmar. Vi fann ett i närheten av flygplatsen och tog en taxi dit. Tyvärr så släppte taxichauffören av oss vid fel hotell då det fanns 3 hotell från samma kedja i området, så vi fick gå en bit för att komma rätt. Väl framme fick vi riktigt dåligt bemötande av personalen på plats. Riktigt otrevlig och absolut inte service minded, men vi fick ett ställe att sova på iaf. Sen kom vi med flighten som vi hoppats på, yay, och det var en väldigt behaglig flygning till Vegas.
Vi uppgraderade vårt rum när vi kom hit och har nu ett rum på 25:e våningen (av 29) med jacuzzi och utsikt över the strip. Riktigt nice. :)
Vi testade en av restaurangerna här på hotellet till lunch, en bufférestaurang. Ja, buffé kan väl vara kul tänkte vi och gick dit. För 77 dollar fick vi äta hur mycket vi ville och jag kan säga att är det nånstans man kan äta ihjäl sig så är det här!! Shit alltså, det var inte en sån buffé som vi hade tänkt utan här fanns det seafood-, italiensk-, thai-, amerikanskt-, sushi-, sallad-, frukt-, mexikansk-, ost-, charketrier- och dessertbuffé!! Jäklar i min låda vad mycket mat!!! Och jäklar vad folk åt!!! Vi tyckte att vi åt mycket men det var långt ifrån hur andra åt. Nu har vi även smakat saltwater taffy och jag tyckte det var gott, Henrik var väl sådär förtjust. Däremot blev han väldigt förtjust i Oreo chocolate mousse som fanns på dessertbuffén och jag ska väl inte sticka under stolen med att den även föll mig i smaken. ;) Det som även förvånade oss båda var att allt var väldigt fräscht och välgjort. Både maten och miljön var väldigt bra och personalen var snabba med att städa undan gamla tallrikar och spilld mat, så tummen upp för det!
När vi hämtat oss från matchocken gick vi till en pool på ett närliggande hotell, Flamingo, då “vår” pool var stängd för kvällens vinprovning. Vi slängde oss i och sen gick vi en tur på The Strip för att kolla läget. Det är verkligen allt man föreställt sig och lite till. Det finns ingen hejd på neonen och plasten. Det delas till och med ut kort med nummer för att kunna beställa sig en prostituerad. Ja jösses vilket ställe! Extra mycket allt helt enkelt.
Det är även en väldig bredd (bildligt och bokstavligt) på människorna som är här. Allt från ungdomar till pensionärer. Det är framförallt äldre tanter som sitter vid de enarmade banditerna och karlarna sitter vid black jack-borden. Det är fantastiskt att få uppleva det här stället men det räcker med en kort vistelse. Hjärnan blir något overloadad. ;)
Klockan här ligger 9h efter svensk tid.
Henrik Carlsson posted this
note
on
and tagged it with DC Resa USA 2014 Washington DC Nu är vår första heldag i Washinton DC slut. Vi har sorterat igenom dagens bilder och postat några och Linn har just somnat när jag börjar skriva det här.
Dagen har varit helt fantastisk. Vi började med frukost på hotellets buffé och fick yoghurt, kaffe, te, omelett, frallor och bagels. Därefter begav vi oss i sakta mak nerför Wisconsin Avenue. Vi hade inga tydliga mål för dagen annat än att ta oss ner mot “downtown” och framförallt området mellan Lincoln Memorial och The Capitol.
Washington är den enda staden på vår resa som vi inte har haft några som helst förväntningar på. Bilden nu efter en lång heldag är att det är en fantastisk stad. Den är helt olik New York på alla tänkbara sätt men trotts det är båda städerna underbara. Washington verkar sakna höga byggnader nästan helt. Det är grönt och fint inne i stan. Runt Potomac-floden finns det många vackra platser att sitta och njuta på, både sådana som är skapade för det – parker, uteserveringar etc. – och helt “naturliga” platser.
Vädret har visat sitt vackraste ansikte för oss idag så vi har haft strålande sol och lagom varmt.
Vår promenad nerför “vår” aveny tog oss så småningom in på de kringliggande gatorna i stadsdelen Georgetown. Här är allt vackert, välstädat och känns närmast pittoreskt. Linn har flera gånger under dagen sagt att allt känns litet och “lilleputtigt”, nästan som om ett sagosmåfolk bor i staden, och det ligger något i det. I jämförelse med New York känns allting väldigt smått men även jämfört med andra städer så är många byggnader i Washington, och då särskilt i Georgetown, små.
Efter planlöst flanerande och mycket fotograferande så hamnade vi efter ett tag nere vid floden Potomac. Där satte vi oss i Georgetown Waterfront Park och beundrade utsikten innan vi gick vidare längs flodens strand hela vägen till minnes- och monumentsplatserna mellan Lincoln Memorial och Capitol Hill. Även där blev det många foton tagna och det som gjorde starkast intryck på mig var sektionen i Lincoln Memorial om Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King.
Efter Lincoln, Vietnam, World War II och Washington Memorial så styrde vi steg norrut för att se Vita Huset. Vi kom först till det från baksidan men där var det inte så mycket att se eftersom det var avspärrat ganska långt i från huset på grund av markarbete. Vi vandrade dock vidare tills vi så småningom stod direkt utanför staketet på framsidan. Där knäppte vi, och alla andra turister, många bilder. Efter en stund kom det poliser och bad oss vänligt men bestämt att utrymma gatan och senare även parken som vi backade till. Hela området runt Vita Huset spärrades av, oklart varför.
När vi var mätta på att stirra på avspärrningar gick vi vidare i riktning mot FBI-högkvarterat i J Edgar Hoover Building men stannade först längs vägen på Hotel Washington där vi drack drinkar på uteserveringen. Jag drack en Vodka Thyme Lemonade och Linn en Passion Fruit Sangria och vi blev båda väldigt nöjda.
Hoover Building var egentligen inte så mycket att se men det känns bra att ha “bockat av” även den. Som en liten bonus fick jag till en fotosession med en ekorre som kilade förbi oss. En kvinna som gick förbi medan jag fotade hjälpte till genom att mata den och berättade att den alltid brukade vara där utanför FBI-byggnaden och att hon brukade slänga åt den några nötter. När den hade något att mumsa på så blev den ett betydligt lättare mål för mitt fotande.
Stadsturen avslutades med att vi gick till Capitol Hill och därefter tog vi en taxi till Watergate, konstaterade att det inte var så mycket att se och sen slog vi oss ner på Tony & Joe’s Seafood Place och åt middag med utsikt över Potomac. För ovanlighetens skull åt vi både för- och huvudrätt och blev rätt nöjda.
Slutligen promenerade vi upp mot hotellet längs Wisconsin Avenue som visade sig vara ännu vackrare i kvällsmörkret än under dagsljuset. Det var full fart med människor i rörelse och mycket aktivitet i alla butiker som ligger längs vägen.
Väl tillbaks på hotellet så konstaterade vi att vi är oerhört nöjda med att ha valt att besöka Washinton också och att vi hunnit med mycket av “det viktigaste redan”. I morgon blir det en tur till Arlington-kyrkogården och Pentagon och därefter vet vi inte riktigt.
©
Replies and comments
blog.henrikcarlsson.se
1 september, 2015 09:44This Article was mentioned on blog.henrikcarlsson.se