Nu är det dags för det utlovade längre inlägget om lördagen på Arvikafestivalen. Precis som på fredagen så var min närvaro ytterst sporadisk. Jag dök upp på festivalområdet först strax efter 21 och hörde då först Volbeat. De var ganska bra men blev oerhört tjatiga nästan direkt. Allt med Volbeat låter tyvärr likadant, undantaget den lysande covern ”I only wanna be with you” Tre låtar räcker gott och väl.

När vi tröttnade på Volbeat blev det en liten tur på området med Linn och hennes syster Julia. Därefter gick jag och Linn till öltältet för att träffa Johan och Ida. Där blev vi kvar ganska länge. På avstånd hörde vi Teddybears och konstaterade att dessa var riktigt tråkiga. Först när det var dags för Babyshambles att börja spela på Vintergatan så lyfte vi på våra arslen.

Spontant så var Babyshambles inte så dåliga som jag fruktat, men långt ifrån bra. Som Linns pappa säger så finns det tre kriterier för att musik ska vara bra.

1. In time
2. In tune
3. With feeling

Tre fjärdedelar av Babyshambles fixar ”in time” och ”in tune” hyfsat bra men Pete Doherty är ju helt ute och cyklar. Han sluddrar och slirar, verkar helt ointresserad, spelar taskigt och sjunger uselt. Visst är låtarna stundtals charmiga, men det är inte svårt att i valfri halvstor stad hitta ett flertal band som är bättre. Det är bara att vända sig till Studiefrämjandet eller något annat studieförbund och be att få en lista över deras band. Bra för att vara ett demoband men uruselt för att vara ett band som är värt en plats på Vintergatan. Som tur är så är det en väldigt liten publik som bevistar spektaklet.

Johan bloggade också lite om sista dagen på Arvikafestivalen. Här är en länk.