Så var det dags för avfärd igen, den här gången med siktet inställt på Los Angeles. Vi hade bokat en hyrbil i Las Vegas som vi skulle köra till LA och sedan ha under resten av resan.

Dagen började med att vi duschade, plockade ihop vårt bagage och checkade ut ur hotellrummet på Caesar’s Palace. Därefter började vi leta efter Hertz-disken på hotellet vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi fick en bra beskrivning av killen i hotellreceptionen men vi missförstod den och kom därför i väg på en rejäl promenad i hotellet. Under promenaden insåg vi ännu en gång hur otroligt stort Caesar’s Palace är, ännu större än vi tidigare förstått. Till slut gick vi in i en Apple Store och frågade två försäljare där om de visste var Hertz var. Det gjorde de inte men de hjälpte oss att ta reda på det och att ringa dit så att vi kunde få instruktioner om hur vi skulle gå.

Väl på plats vid Hertz-disken så gick det mesta av sig självt. Vi förklarade att ingen av oss kört automatväxlad bil förut och undrade om det var något att tänka på. Killen som jobbade på Hertz skrattade gott åt faktumet att det finns länder där men generellt kör bilar med manuell växellåda men han sa att det inte var några problem och förklarade enkelt vad vi behövde tänka på. Trodde vi…

Efter att ha fått nycklarna till bilen så gick vi dit med bagaget och återvände sedan in i hotellet för att köpa någon form av frukost. När vi sedan kom tillbaka till bilen så började det stora äventyret.

Life is shit, and then you die

Krånglet började redan när vi skulle ställa in GPSen. Den vägrade hitta gatuadressen för vårt LA-hotell som vi gav den. Efter mycket svärande och krånglande så visade det sig att vi skulle skriva in gatunamnet utan prefixet “North”. När vi gjorde det frågade GPSen om vi menade “North” eller “South” och då löste det sig.

Därefter krånglade vi lite med att hitta hur sidospeglarna i bilen skulle justeras men innan vi hann hålla på allt för länge så råkade uthyraren passera oss, så han stack in huvudet och hjälpte oss. Gissningsvis var det nog längesedan han träffade två människor som han tyckte var så icke världsvana som vi.

Med speglarna på plats och GPSen inställd så bar det iväg ut i trafiken, vilket gick åt skogen nästan direkt när det visade sig att vi misstolkade GPS-instruktionerna och nästan omedelbart svängde fel. När vi så småningom tog oss på rätt kurs igen och kom upp på Las Vegas Freeway så dök nästa problem upp som ett brev på posten; bilen lät som att den skulle gå av på mitten så fort jag gasade upp den till någorlunda hastighet. I panik svängde vi av på första bästa avfart och åkte in på en snabbmatsrestaurangparkering för att försöka förstå vad som var fel. Det visade sig vara så att jag hade råkat lägga växellådan i manuelläget istället för i D, så jag hade alltså försökt gasa upp till ~100 km/h på ettan(!). Inte konstigt att motorn klagade.

När även det problemet var löst så lyckades vi så småningom komma ut på motorvägen igen och bege oss mot Los Angeles.

The road goes ever on

Vid det här laget kände jag att jag började få koll på både bilen, vägen och i viss mån GPSen, så nu rullade det på fint. Tempot i den amerikanska trafiken var högt (~100–110 km/h) men det kändes aldrig som om det gick särskilt fort. Filerna är breda och kurvorna flacka.

När vi närmade oss Barstow såg vi skyltar om någonting som heter Peggy Sue’s 50’s Diner som Linn hade läst och hört om när vi planerade vår resa. Vi stannade där och åt en 50-talsinspirerad hamburgare med riktiga “curly fries” och milkshake. Vi var båda överens om att det kanske var de godaste milkshakes vi någonsin druckit.

Stället i övrigt var väldigt speciellt. Tydligen är det ett gammalt “diner” från 50-talet som inte användes under 60- och 70-talet men som sedan köptes av Peggy Sue och hennes man i början på 80-talet och har drivits sedan dess. Temat är som namnet antyder 50-tal i inredning, menyer, stil på servitriserna, souvernirbutik etc. Om du någonsin kör i området kring Mojave-öknen så bör du se till att ta vägen förbi Peggy Sue’s!

Med fyllda magar rullade vi vidare. Nu visste vi att det snart var dags för lite krångel eftersom vi på inrådan delvis av Google Maps, delvis av Hertz-uthyraren, skulle ta en annan väg än den av GPSen valde I–15 och I–10. I–10 var enligt uthyraren “the bussiest road in the country”. Vår plan var att ta Highway 58 från Barstow och vidare förbi Mojave (samhället, inte öknen som vi redan passerat) och Rosamond för att ta oss in i LA från norr.

Krångel blev det onekligen då jag svängde av på en avfart mot “Old Highway 58” som tog oss “way out in the sticks”. Vi hamnade verkligen ute på vischan. Så småningom klurade vi ut att det finns en gammal och en ny 58. Vi hade alltså svängt in på den gamla. För att ta oss ur problemet aktiverade vi bilens GPS igen och bad den att ta oss till Rosamond, i förhoppningen att vi då skulle hamna på rätt kurs och sedan kunna ställa om den till Los Angeles.

Efter en del svärande från oss båda och lite stress så kom vi så småningom in på Highway 58. Där fick vi verkligen se den motsatta sidan till storstäderna som vi varit i. Små samhällen, vidsträckta ökenslätter, pickup trucks och massor av sand och damm.

Vi stötte på ett litet missöde till då vi missade en avfart till Mojave, körde fel på nästkommande avfart så att vi hamnade tillbaka på 58 men det löste sig med en tredje avfart och en liten omväg.

LA Freeway

Dagens stora utmaning kom då vi började närma oss Los Angeles. Motorvägen hade hela tiden mellan 3 och 7 filer, det var på- och avfarter överallt och fullsmockat med trafik. Samtidigt så började det mörkna vilket gjorde det hela svårare och pricken över det läskiga it var att hastigheterna fortfarande låg kring 100 km/h. Jag kan nog ärligt säga att sista timmens körning är en av de mest stressande timmarna i mitt liv.

Även här bommade vi en avfart, fick köra runt och krångla hit och dit men tillslut, TILLSLUT, så kom vi fram till vårt mål, Loews Hotel & Resort.

När vi skulle lämna bilen och checka in så var vi så slitna att vi knappt förstod vad personalen så, så vi har fortfarande ingen aning om vad vi gick med på att betala för parkeringen. Det återstår att se.

Efter en lång och stressig dag kom vi dock tillslut fram till LA och förutom den sista timmens mörkerkörning så skulle jag inte vilja ha bilturen ogjord. Ska du någon gång färdas mellan Vegas och LA, ta för all del bil. Det är en häftig resa genom öknens karga landskap. Men se till att komma fram innan det mörknar.