Pretentiös rubrik? Ja, men man får ha sådana ibland. Jag får det i alla fall. Jag tillåter mig att vara hur pretentiös som helst (och när jag inte är pretentiös så får jag vara hur lökig jag vill).

Det är lustigt hur man kan hitta populärkultur utifrån annan populärkultur. Hur referenser i en bok kan få en att hitta sin nya favoritartist, eller hur en textrad i en poplåt kan leda till att man upptäcker en fantastisk författare. ”Intertextualitet” kallar forskarna det som leder till det här fenomenet. Det är från början en term inom litteraturvetenskapen som syftar på att inget verk står ensamt. Det samtalar mer eller mindre, medvetet eller omedvetet med andra verk. En sådan intertextuell referens ledde mig från Jocke Berg, sångare och låtskrivare i kent, till Neil Gaimann, brittisk fantasyförfattare.

Som B-sida till kent-singeln ”Palace & Main” finns bl.a. låten ”Nihilisten”. Den börjar med textraden:

Du liknar döden, drömmens syster
samma nyckel kring din hals

En rad som slog mig som intressant första gången jag hörde låten. Men vad betyder den? Att liknande döden, att vara allvarlig, bister och se ut som ett benrangel? Eller kanske bara en mörk skugga i en mantel? Senare läste jag någon som föreslog att den är en intertextuell referens till karaktären ”Death” i Neil Gaimans serieromaner (graphic novells) om ”Sandman”. Sandman är Dream, drömmens härskare och han är storebror till Death. Jag konstaterade att Death i Gaimans tappning var en ung kvinna, inte ett gammalt benrangel, men så mycket mer än så hände inte.

Snabbspola framåt ett par år, närmare bestämt till senvintern/tidiga våren 2009. Jag tänkte försöka vara tidigt ute och skapa mig ett twitterkonto (synvila, för den som undrar). Förhoppningen var även att det skulle ge lite positiv stress att leverera ny musik. I början läste jag dock mest vad andra skrev och en av de första som jag började följa var Trent Reznor från Nine Inch Nails (tyvärr är hans profil borttagen)¹. För att hitta fler att läsa så kollade jag senare under våren även upp vilka Reznor följde. Där dök namnet Neil Gaiman upp igen (neilhimself heter han på Twitter). Jag bestämde mig för att börja följa honom och då fick twitterkollandet en mening. Pretto igen? Ja, varför inte. (Gaiman är tveklöst den twittrare som twittrar mest av alla som jag följer. Därför började jag kolla twitter oftare varje dag för att hänga med. Det mesta han skriver är inte ens speciellt intressant för mig, men jag antar att det är det som är charmen med twitter.)

I samband med att jag började följa Gaiman så råkade jag ha vägarna förbi biblioteket i Falun. På vinst och förlust så gick jag till fantasy-hyllan och letade efter namnet Gaiman och hittade där ett par böcker. Tillslut valde jag en bok med titeln ”Neverwhere” och gick hem och började läsa. Eftersom jag har mycket att göra hela tiden (tycker jag i alla fall) så är jag fortfarande inte klar med den, men den är otroligt bra. Stor rekommendation på den boken.

När jag började läsa ”Neverwhere” så började jag även fundera på det här med Sandman, Dream, Death’s syster igen. Det är nu som nästa artist kommer i i bilden. Bruce Springsteen bestämde sig för att masa sig till Stockholm Stadion i juni den här sommaren. Jag skulle absolut dit och när man väl är i Stockholm så blir det så klart även en tur på stan och Gamla Stan. På väg till Gamla Stan så bestämde jag mig för att gå till Science Fiction-bokhandeln och se om dom hade någon Sandman-serie där.

Så på den vägen är det. Det är därför som ”Preludes & Nocturnes”, den första delen i Sandman-serien står i min bokhylla sedan två månader tillbaka. De senaste veckorna har den även fått sällskap av del två, tre och fyra. Jag har hittat en för mig ny författare som jag redan gillar ordentligt och jag har återfått intresset för serietidningar, allt på grund av en textrad i en kent-låt.

Om någon är nyfiken på hur Death ser ut i Gaimans värld så finns det en bild på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Death_(DC_Comics).jpg