Som alla bra trilogier så ska min lilla serie om kentkonserten den 27 februari innehålla minst fyra delar. Det här blir alltså den fjärde. Tidigare inlägg i ämnet är följande:
På Annexet så fotade jag och Linn lite. Förutom några lagom dåliga bilder (varav en publicerades i recensionsinlägget) så fick vi även med oss några korta filmsnuttar, bland annat från På drift?. Just den låten utsåg ju jag till den bästa under konserten så därför lade jag upp filmklippet på min youtube igår och tänkte helt enkelt lägga in den här i bloggen idag. Mycket nöje!
För övrigt så fortsätter besökarantalet här att vara stort eftersom jag fortsätter skriva om kent. Du som är ny besökare, ta gärna en titt på sidan i övrigt, lyssna på min musik, och kommentera gärna.
Det här inlägget innehåller ett par bilder som inte är tagna av mig eller min flickvän Linn. Fotografen är den mycket talangfulle Oskar Zander (http://stilren.se). Bilderna är använda med hans tillstånd. Tack Oskar! Bilderna finns i slutet av inlägget. Klicka gärna på dem för att se dem i full storlek då miniatyrerna verkligen inte gör dem rättvisa.
Jocke Berg – Foto Oskar Zander (stilren.se)
Så var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det alltså dags att sammanfatta hela upplevelsen.
En snabb eftertanke får mig att komma fram till att det här blir femte gången jag ser kent live. Varje gång har de på något sätt överträffat sig själva. Förhoppningarna är alltså högt ställda även om mitt stressiga vardagsliv har gjort att jag knappt har fattat att jag ska iväg på konsert. Förutom höga förhoppningar så känns det även som att jag har en bra kännedom om vad som komma skall. Som kentarna själva säger så blir varje ny turné delvis ett förfinande av föregående vilket märks i mångt och mycket.
Den spontana, korta, sammanfattningen blir att spelningen är bra. Riktigt bra. Men även att de har varit bättre vid tidigare tillfällen. Jocke Berg mellansnackar nästan inte alls och det ”lilla” scenformatet faller mig inte riktigt i smaken. Låt mig utveckla lite. Bergs mellansnack är ofta väldigt begränsat. Tyvärr, för det är när han kostar på sig att prata, skratta och skämta lite som konserterna blir magnifika. Särskilt nu när musiken blir allt mer maskinell så behövs en injektion av mänsklighet. Med den lilla scenformatet så syftar jag på valet att spela i små inomhusarenor för ett par tusen människor. Jag personligen har alltid sett kent som ett arenarockband och föredrar när de själva vågar anamma detta. Tältturnén 2005, de stora inomhusarenorna våren 08 och festivalsommaren samma år är perfekta exempel på det.
Annexet i sig är trevligt men jag blir inte riktigt överkörd på samma sätt som jag tidigare blivit på större tillställningar, vilket är synd. Låtarna från Röd borde passa perfekt för stora folkmassor och otroligt maffigt ljud, ljus och bild. Missförstå mig inte, allt är maffigt på ett helt annat sätt än vad något annat svensk band kan prestera. Inga andra har så maffigt ljus och så känsloladdade, starka bakgrundsfilmer som kent. Dessutom torde deras liveljudtekniker ”Skuggan” vara en av de allra bästa i branchen. Det är bara den där sista procenten från riktigt bra till helt jävla otroligt megamaffigt som jag saknar. Men felet kan mycket väl ligga hos mig. Att jag vill ha arenarock med stora gester är ju mitt problem, inte kents. Dessutom får jag nog motvilligt acceptera att jag är äldre nu, att musiken inte är lika mycket på liv och död längre.
Det om det. Konserten innehåller en del helt fantastiska ögonblick som verkligen bör uppmärksammas. Live växer Töntarna hur mycket som helst. Jag älskar den redan på skiva men satan vilken skillnad det blir när de mullrande synthbasarna får det att skaka i hela kroppen. Trots att jag läst de två föregående kvällarnas låtlistor så hade det undgått mig att Palace & Main och Vinternoll2 skulle spelas. Mycket positiv överraskning. Vinternoll2 känns som en sådan låt som kent inte kan misslyckas med. Det är bara att kapitulera direkt.
Andra höjdpunkter är Romeo återvände ensam, Saker man ser och i princip allt från Ingenting och framåt (låtlista finns i slutet av det här inlägget). Avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är sedvanligt fantastisk. Dock ger den mig inte längre känslan av total eufori. Kanske är det jag som blivit gammal. Kanske borde den efter den här turnén gå samma väg som 747 gjorde nu (dvs bort). En låt som jag verkligen känner att jag kunde varit utan är Kärleken väntar. Den är bra, rentav riktigt bra men den har spelats på samtliga 5 kentspelningar jag varit på och låtit exakt likadant varje gång. Jag förstår att den som ser många spelningar under samma turné får vänja sig vid att höra samma låtar om och om igen i exakt samma version. Men det är inte det jag gör. Jag har hittills gått på max en spelning per turnévända, t.o.m. hoppat över vissa kortare svängar helt. Så därför känns det surt att jag har fått höra Kärleken varenda gång. Tack och lov såg jag att den redan kvällen därpå bytts ut mot Kevlarsjäl. Mycket bättre, tycker jag.
Jocke, Sami & Markus – Foto Oskar Zander (stilren.se)
En annan låt som spelats varenda gång är Dom andra, men den ger mig helt andra känslor. Under Tillbaka till samtiden-turnén så arrade de om den och gjorde den till en helt fantastisk uptempo-diskodänga. Det gjorde att jag kan tänka mig att höra den många gånger till innan jag tröttnar. Helt fantastiskt.
Slutligen vill jag särskilt uppmärksamma låten På Drift?. För mig är den utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt. Allt som är bra med den inspelade versionen av den blir ännu bättre live. Maffigt, magiskt, magnifikt, maniskt, monumentalt etc etc. Måtte den vara kvar på setlisten i sommar då de åker på festivalturné. Jag tänker lyssna i Borlänge på Peace and Love och hoppas verkligen att jag får höra den igen.
Så allt som allt är jag mycket nöjd. Det kunde kanske varit ännu lite bättre men det är inget som stör mig. Tack kent för ännu en fantastisk liveupplevelse.
Jag tänkte bara skriva lite kort om varje låt som kent spelade under gårdagens konsert. En mer utförlig recension kommer senare i kväll.
Taxmannen
Ingen av mina favoritlåtar från ”Röd”, men den funkar. Ungefär samma känsla live; ingen favoritlåt men den funkar.
Palace & Main
Den här har jag alltid gillat. Stökigt och rifftungt. Lika bra som alltid.
VinterNoll2
Här någonstans börjar jag tänka att det inte spelar någon roll vilka låtar kent väljer. Det blir bra alldeles oavsett. Hade inte väntat mig Vinternoll2 men det blir fantastiskt bra.
Töntarna
Av de nya låtarna så är det Töntarna som jag tycker funkar bäst live. Här fyller den överdrivna basen i ljudet verkligen en funktion. Hela kroppen skakar av Martins mäktiga synthbasar.
Socker
Det är rätt häftigt att ett albumspår ger ett sådant gensvar hos publiken. Har länge varit en av mina favoritlåtar, ett intryck som stod sig även igår.
Hjärta
Mäktig avslutning med de försvunnas ansikten på skärmen bakom, men låten i sig kändes rätt mjäkig.
Romeo återvänder ensam
”Romeo” ställer till förvirring hos publiken. Det tar länge innan alla hänger med. För mig är det total lycka. Jag älskar den här låten och tycker att den görs riktigt bra.
LSD, någon?
Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här men igår var den riktigt cool.
Musik non stop
Samma som ”LSD”. Väldigt snyggt med de Giger-inspirerade(?) bilderna i bakgrunden.
Idioter
Väldigt bra på skivan, nästan lika bra live. Tyvärr dränktes Röds bästa gitarrslinga i allt annat oväsen.
Svarta linjer
Kvällens stora besvikelse. Min absoluta favoritlåt på Röd faller tyvärr platt live. Den lyfter inte alls när mellanspelet går över i ”Vita linjer”-versen. Riktigt synd.
Saker man ser
Hade jag fått välja så hade det blivit OWC istället men Saker man ser är också en av Isolas allra bästa låtar och den sitter som en sportkeps även live.
FF
Jag lyssnar väldigt sällan på FF men live är den hur cool som helst.
Ingenting
En av de tre bästa låtarna från Tillbaka till Samtiden som jag dock aldrig riktigt gillat live. Igår blev det dock ändring på det. Bra som fan! Sami sliter så hårt så att strängarna flyger i bitar.
Vy från ett luftslott
Remix-versionen som de spelar är ingen favorit hos mig men nu har de fått upp farten såpass att allt golvar mig totalt…
Krossa allt
… utom den här. Felet är mitt eget. Jag har läst de två tidigare setlistorna så nu vet jag att det strax är dags för…
Dom andra
… den totala överkörningen. Jag har hört Dom andra på varenda kentspelning jag varit på men sen de införde uptempo-versionen på förra turnén så fick den nytt liv för mig. Just då känns det inte som att det blir bättre.
På drift?
Bästa låten under hela kvällen! Grym redan på skiva, fantastisk live.
Kärleken väntar
En bra låt men den har spelats samtliga gånger jag sett kent live och den har låtit exakt likadant varje gång. Det räcker nu!!!
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent kan inte misslyckas med den här, men samtidigt kan den bli mycket mäktigare än vad den var den här gången.
Det var det. Någon sammanfattning eller helhetsbetyg försöker jag mig inte på nu. Det får bli senare.
Tack kent!
(Igår blev det besöksrekord i bloggen. Jag hoppas slå det idag. Om du är ny läsare, titta gärna runt på gamla inlägg, lyssna på min musik etc och kommentera gärna.)
[…] var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det […]
Det är som vanligt otroligt hektiska dagar i mitt liv. Efter mitt senaste blogginlägg så tänkte jag faktiskt försöka blogga mera regelbundet men senaste veckan har jag jobbat nästan varenda vaken minut. Det har varit väldigt kul, men vad det är jag gjort på jobbet återkommer jag kanske till i ett senare inlägg.
Just nu är jag i Stockholm. kent startade sin vårturné på torsdagen och i kväll är det dags för mig att bevista spektaklet. Egentligen skulle jag vara här tillsammans med Johan men snön gjorde att SJ ställde in hans tåg. Riktigt jävla värdelöst. Som tur är så åkte Linn med istället så nu ska vi snart ut och flanera i Kungliga Hufvudstaden.
Jag känner mig tyvärr bara halvt laddad inför kvällen. Har inte riktigt hunnit ställa in mig på att det är dags. Troligen blir det jättebra. kent har en tendens att vara helt magiska. Som det hittills verkar så har det strukit ”747” från vårens setlistor vilket skapat smärre storm bland fansen. Jag tycker mest att det var på tiden. Det är en bra låt, men kent har otroligt många bra låtar så det är dags att pensionera den.
Personligen så känner jag att det inte spelar så jättestor roll vilka låtar som väljs av de lite äldre. Däremot vill jag jättegärna ha följande från de senaste skivan ”Röd”.
”Idioter” (förstod storheten med den först senaste månaden)
”Vals för Satan (din vän pessimisten)” (Redan när jag såg titeln första gången så ville jag älska låten. När jag sedan hörde den så uppfyllde den alla förväntningar.)
Det är de viktigaste för mig. Sedan vore det kul om de spelar ”På Drift?”, ”OWC” och diskoversionen av ”Dom Andra”. Därutöver så litar jag på att det blir fantastiskt alldeles oavsett låtval.
Idag, den 14 februari – Alla Hjärtans Dag – är på sätt och vis en årsdag för min musik och den här bloggen. Det är idag ett år sedan som jag började mixa om Farväl. I och med det så fick jag också ny ”fart” i mitt musikskapande. Jag väljer att sätta fart inom citationstecken eftersom det för mig uppenbarligen inte innebär att något sker snabbt, bara mindre långsamt.
För ett år sedan fanns inte den här bloggen eller mitt Twitter-konto. Aktiviteten på min MySpace var minimal; senaste blogginlägget där var skrivet i december 2007. Sedan råkade det vara så att jag var sysslolös och kände mig kreativ den 14 februari. Därför importerade jag inspelningen av Farväl till Logic och började det mödosamma arbetet med att göra det till en fantastiskt produktion. Mycket blev gjort den dagen och låten tog fart i rätt riktning. Någonstans på någon hårddisk har jag kvar den nermixningen av låten som jag gjorde på kvällen den 14. Skillnaden mellan den och den tidigare releasen som gjorts i december 2007 är gigantiskt. Skillnaden mellan 14 februari och den slutgiltiga versionen är också ganska stor.
Den 28 februari började jag sedan så smått göra mig hörd på internet igen. Jag skaffade ett Twitter-konto och bloggade på MySpace (länk till inlägget) om att jag nu satt fart med musiken igen. Jag hade då även påbörjat arbetet med att göra en ordentlig hemsida för musiken. Tanken var att sidan i sig inte skulle innehålla så mycket utan istället länka in så mycket aktuellt som möjligt från MySpace, Twitter och andra sociala medier. 28 februari lovade jag även att Farväl skulle släppas på den nya hemsidan inom några veckor. Detta visade sig vara en ordentlig felbedömning eftersom hemsidan inte fick styrfart förrän i slutet av sommaren och låten släpptes först 25 oktober, alltså nästan exakt åtta månader efter löftet om att den bara var några veckor bort. Den främsta anledningen till denna fördröjning var att för varje steg mot det bättre som jag tog Farväl så blev jag sugen på att förbättra ännu mer. Allt eftersom så blev jag medveten om låtens och produktionen potential och lärde mig mer och mer hur jag skulle lyfta fram detta. Ur lärosynvinkel så har det varit fantastiskt nyttigt att göra den långa ommixningen.
Om man fortsätter att läsa gamla blogginlägg på MySpace samt mina allra tidigaste tweets så går det att utläsa att musikskapandet fortsatte under våren, men långsamt. Likaså hemsidan blev i små steg bättre. Mycket av det jag ville göra med inbäddat innehåll från andra sidor var sådant som jag inte visste hur jag skulle lösa rent tekniskt. Därför blev själva hemsideprojektet också ett viktigt lärande.
I maj började jag länka till min Twitter från andra källor. Innan dess hade den mest funnits till för att jag skulle kunna experimentera med inbäddat innehåll på hemsidan, vilket jag även fortsatte med under maj. Musikskapandet fortsatte långsamt för att sedan ta mer fart under sommaren. Då bestämde jag mig för att göra en studiosession med Jonas som trummis och se till att lägga ett antal låtgrunder som jag sedan kunde fila vidare på. I samband med detta så bloggade jag vidare på MySpace samtidigt som jag även startade den här bloggen. MySpace-alternativet blev helt enkelt för begränsat i längden och gav alldeles för stora svårigheter när den skulle bäddas in i hemsidan. Inspelningssessionen under sommaren renderade trummor till fyra låtar (Tårarna, Syster Dyster, Ingen framtid för oss och ”Runaway”), nya akustiska gitarrer till Farväl och ett antal blogginlägg.
29 juli dödförklarade jag MySpace-bloggen och började länka hit istället. Tyvärr blev det inte i samband med någon ny låt som jag ursprungligen hoppats men det var roligt alldeles oavsett.
Sommaren fortsatte sedan med mycket semester, lite jobb och lagom mycket musikskapande. Tråkigt nog blev jag inte klar med några av låtarna innan höstterminen började och därefter blev det svårt att hålla farten uppe. Jag har ständigt väldigt mycket att göra på mitt jobb så därför får musicerandet ta ett steg tillbaka under arbetsveckor. Under hösten och vintern har små steg tagits med musiken men nu känner jag att jag är mer igång ingen. Det är fortfarande låtarna från sommaren som jag jobbar med och det kommer jag nog fortsätta med ett tag men under våren bör de så småningom leta sig ut hit. Förhoppningsvis kommer även något annat nytt visa sig här.
Så det var någon sorts sammanfattning. En försenad årskrönika, allmänt dravel med anledning av ”ettårsfirande” eller bara ett inlägg i största allmänhet; välj själv. Eftersom det var så längesedan jag bloggade så känns det skönt att ha fått iväg det här inlägget.
För en tid sedan publicerade jag ett inlägg där jag presenterade en tidsplan för när jag skulle ”släppa” de låtar som jag spelade in i somras. Eftersom jag är och alltid har varit en tidsoptimist så gick självklart dessa planer käpprätt åt helvete. Farväl publicerades över två veckor för sent och nu i söndags skulle en ny låt, Syster Dyster var tanken, läggas ut. Det blev dock inget av med det och som det ser ut nu är är nästa ”release” inte något som kommer ske de närmaste dagarna heller.
Varför är det då så här? Den främsta förklaringen är helt enkelt lyxproblemet att jag jobbar alldeles för mycket. Jag har för mycket att göra på mitt jobb och trivs alldeles för bra med det så att jag jobbar ännu mer. När jag väl är hemma och ledig har jag ingen ork att ta itu med musik. Min rädsla är att det här blir mer eller mindre permanent, att jobbet dödar skaparlusten. I så fall är det inget bra jobb i längden. Förhoppningsvis vänder det inom kort.
Jag hoppas fortfarande få ut två låtar till innan årsskiftet, troligen ”Syster Dyster” och ”Tårarna”.
Som ni läsare ser har det varit väldigt tunnsått med blogginlägg från mig den senaste tiden. Det beror helt enkelt på att det varit väldigt mycket att göra på jobbet i princip hela hösten. Det finns helt enkelt inte tid/ork att skriva särskilt mycket. Förhoppningsvis blir det bättring snart. Nu har jag ju iallafall lyckats släppa en ny låt, men den gamla tidsplanen verkar spricka.
Idag har jag passat på att kontrollyssna den senaste versionen av Farväl i studion på jobbet. Jag har jämfört den senaste mixen med en version av densamma som även är mastrad. Måste säga att jag är väldigt nöjd. Mixen är i mitt tycke riktigt bra. Nivå- och frekvensbalansen mellan instrumenten känns jättebra. Enda problemet med den är att den är lite ”honkig”. Lite mycket mellanregister, lite för lite bas.
Därav alltså lite mastering. Jag har EQat bort lite mellanregister och knuffat på basen lite. Dessutom har jag förstärkt lite av den allra högsta diskanten för ett mer skimrande ljud. Dessutom har jag komprimerat/limiterat mastern en del. Stor dynamik är vackert, men man måste ta hänsyn till alla möjliga anläggningar och situationer som slutprodukten kan tänkas att lyssnas i. I en bil, på cykeln med iPod eller i köket samtidigt som man steker bacon är det direkt dumt med allt för stor dynamik. Antingen hörs inte verserna alls, eller så skruvar lyssnaren upp volymen så mycket att h*n blir döv i senare partier. Alltså komprimering/limitering.
Jag är alltså mycket nöjd med slutresultatet. Mixen känns väldigt bra och masteringen fixade sluttouchen perfekt. Allt är klart för att jag ska kunna hålla tidsplanen och lägga ut Farväl här på söndag. Dock tänker jag ändå skjuta upp ”släppet” till måndag. Detta för att jag ska till Göteborg och ha det lugnt och skönt i helgen och då vill jag inte alls bry mig om låten. Så någon gång under måndagen, efter att jag ältat den några gånger till, så kommer Farväl upp i Podcasten.
Tidigare i höst så skrev jag här i bloggen om att jag skulle mixa Ji Coo’s nästa skiva. I slutänden blev det tyvärr inte av eftersom vi hade alldeles för olika åsikter om hur det skulle låta. Istället slutade det med att farfar mixade den själv. Det var synd men samtidigt förståeligt. Han har ett tydligt ljudideal som inte jag uppfyllde med mina mixar. Inget konstigt med det.
Nu blir det dock ändå en fortsättning på dansbandandet med Ji Coo’s. I slutet av oktober kommer jag att hoppa in som vikarierande musiker på två spelningar, en i Märsta (29:e oktober) och en i Stockholm (30:e oktober). Det ska bli riktigt kul att dra på sig kostymen igen och spela lite shuffle, på Telecaster och klaviatur. Det är trots allt dryga två år sedan sist.
Du måste sätta hit en litet kryss om att bli tillsagd när fler kommenterat på en post. Det är inte alltid man minns att man skrivit och får se senare att det finns fler svar att läsa =)
I somras var ju min förhoppning att alla de fyra låtarna som jag och Jonas då spelade in grunderna till skulle bli klara innan höstterminen började. Det visade sig snabbt vara väldigt överoptimistiskt, tyvärr. Nu börjar jag äntligen få lite koll på hur lång tid det faktiskt tar för mig att få något gjort, så nu kan jag presentera en ungefärlig tidsplan för när nya låtar kommer att dyka upp här, på hemsidan och i podcasten.
De senaste dagarna har Palm Springs och Stora Känslor kommit upp här på bloggen. De är båda gammal låtar som inte förnyats på något sätt innan ”release”. Nu efter dem kommer bara mer eller mindre nya eller nymixade/fixade låtar att dyka upp.
17e oktober planerar jag att lägga upp låten Ensam. Den är också en gammal låt men nu har jag remastrat den ordentligt. Den spelades in samtidigt som Palm Springs och har funnits ute på internet sedan tidigare. När den var mixad och klar runt jul 2006 var jag väldigt nöjd med den men jag började ganska snart irritera mig på hur mesigt trummorna lät på den. Tyvärr råkade jag radera multitrackfilerna till den vid en hårddiskrensning, så jag kan inte mixa om den. Därför har jag valt att med mycket möda och stort besvär försökt att fixa det ”in the mastering” istället för ”in the mix”.
Veckan därpå, 25e oktober hoppas jag att jag ska vara klar med Farväl. Den har jag skrivit om många gånger i bloggen. Ursprungligen en inspelning med Muntergökarna från 2007 som jag nu under året har mixat om och spelat in lite extra pålägg på. Den är i princip klar nu, men jag vill inte riktigt släppa den ifrån mig än. Ju mer jag jobbar med den, desto större krav ställer jag på den och på mig.
Därefter är de allra äldsta sakerna avklarade, så då minskar jag på tempot lite men försöker istället hålla ett jämt flöde av låtar. Om allt går som planerat så lägger jag ut Syster Dyster på internet cirka 22e november. Den följs sedan runt jul av Ingen framtid för oss och därefter bör Runaway (arbetsnamn) komma under i tid till första lönen 2010. Vad som kommer därefter vet inte ens jag i nuläget, men förhoppningsvis kan jag fortsätta att släppa en ny låt ungefär en gång i månaden.
Henrik Carlsson posted this
on
and tagged it with kent konsert Musik Personligt Video YouTube 
©
Replies and comments
PJ
17 mars, 2010 12:50Det var en helt fantastisk konsert, Jocke är ett harmoniskt geni.