Idag läste jag en text som gjorde mig upprörd. Dels över texten i sig, dels över att många delar den i sociala medier och verkar tycka att den är vettig.

Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.

– Nabila Abdul Fattah: Var är liberalerna när vi andra demonstrerar?

Nabila Abdul Fattah är alltså arg för att liberaler inte engagerar sig mot rasism. Hon anklagar oss för att vara ointresserade vilket gör mig rent ut sagt förbannad.

Vi kan börja så här: liberalismens grund är att alla människor är individer av lika värde. Kollektiva indelningar av människor kan alltid delas in i sin minsta beståndsdel individer och det är individerna som har rättigheter. Dessa rättigheter är de samma alldeles oavsett om individen i fråga har snopp eller snippa, ljust eller mörkt hår, är lång eller kort, gillar hårdrock eller jazz etc. Detta i sig gör att liberalism per definition är motsatsen till den kollektivistiska indelning av människor som är rasism.¹

Men det är inte det jag tänkte skriva om nu. Det finns andra som skriver mera och bättre än jag om liberalismens filosofiska grunder. Jag tänkte istället skriva om mig själv och varför jag i en mycket specifik situation valde att inte delta i en demonstration mot rasism.

I slutet av förra året så så var nazistattacken mot demonstrationen i Kärrtorp på allas läppar.² Som svar på detta så arrangerades stöddemonstrationer i stora delar av landet. En sådan demonstration gick av stapeln i Falun. Jag kände inte till att den skulle bli av då men jag var på stan i julhandelsärenden och såg demonstranterna på Stora Torget samlas. Min spontana tanke var att det var något bra och fint och att jag egentligen borde delta. Denna tanke blev något försvagad när jag såg att folksamlingen stod under röda fanor. Jag var ändå nyfiken och glad över människors engagemang så jag valde att gå lite närmare för att höra vad som sades.

Jag minns inte de exakta orden men kontentan var att rasism och nazism frodas i Sverige nu. Detta berodde enligt talaren på att Sverige håller på att slitas sönder av inre stridigheter för att borgarna har försämrat för allt och alla och att deras girighet suger ut folket. Folket i sin tur gör då uppror mot detta på olika sätt, ibland genom att bli högerextremister.

Det är alltså, så vitt jag kan tolka talaren, i själva verket ”borgarna” som är den underliggande orsaken till att rasismen och nynazismen frodas i Sverige, anno 2013 och 2014. Som liberal är jag en av dessa ”onda borgare”. Följaktligen borde jag, enligt talaren, vara en av de skyldiga till extremhögerns frammarsch. Den sortens anklagelser gör mig förbannad.

Så nej, Nabila, jag är inte rädd för några fanor. Jag är rädd för vad fanorna symboliserar, vad de som står under dem uttrycker och jag är arg på grund av de anklagelser som indirekt, och ibland direkt, riktas mot alla som inte röstar vänster.

Det är möjligt att jag är helt ensam om att uppleva antirasistdemonstrationer och -manifestationer arrangerade av vänstern på detta sätt. Jag vet ingenting om andras känslor. Jag vet bara att det är så här jag känner. Jag känner mig förtalad och allt annat än välkommen. Jag känner att vänsterns perverterade självbild som det enda Goda politiska alternativet gör att alla vi andra per automatik blir Onda och det är en roll som jag inte vill spela.

Så snälla, Nabila, förklara för mig varför jag ska delta i en manifestation där den allmänna uppfattningen verkar vara att jag är en av orsakerna till det vi manifesterar emot.