Nu är vi hemma på hotellet efter äventyr i den stora staden. Idag har vi promenerat i Central Park, vi har varit inne på Apple Store alldeles bredvid parken och i världens härligaste leksaksaffär. 3 våningar och allt man kan önska sig! Verkligen superhäftig! :)
Vi har även strosat på Madison Avenue och Park Avenue. Även fast vi tycker att vi sett mycket idag är det bara en bråkdel av allt man kan se och uppleva här. Allt är så himla stort! Och byggnaderna är så sjukt höga (man kan nästan inte ens förställa sig hur höga de är) men ändå känns det inte som att de ”äter” upp en. Strax ska vi gå iväg och kolla upp vart Gershwin Theatre är, då jag nog ska dit imorgon och kolla på ”Wicked”. Senare ska vi på konsert på Carnigie Hall och kolla på Kronos Quartet. Innan vi går dit blir det nog en drink i baren på hotellet.
Vi har fotat en del under dagen och postar några bilder senare.
Klockan är 11.13 och vi sitter på vårt hotellrum i New York och ska strax ut på stan. Vi kom fram till USA igår vid 13-tiden och kom efter lite strul i säkerhetskontrollerna fram till hotell ”Le Parker Meridien” vid 15.
Under gårdagen fick vi inte särskilt mycket gjort. Vi var reströtta och lite hade lite jetlag. Nu har vi dock fått sova ut ordentligt (över 12 timmar) och ätit en överdimensionerad amerikansk frukost. Det var så mycket och så fett och sött så att vi känner oss alldeles yra.
Nu ska vi ut och utforska stan och skriver mera i eftermiddag eller ikväll (amerikansk tid, alltså).
Som alla bra trilogier så ska min lilla serie om kentkonserten den 27 februari innehålla minst fyra delar. Det här blir alltså den fjärde. Tidigare inlägg i ämnet är följande:
På Annexet så fotade jag och Linn lite. Förutom några lagom dåliga bilder (varav en publicerades i recensionsinlägget) så fick vi även med oss några korta filmsnuttar, bland annat från På drift?. Just den låten utsåg ju jag till den bästa under konserten så därför lade jag upp filmklippet på min youtube igår och tänkte helt enkelt lägga in den här i bloggen idag. Mycket nöje!
För övrigt så fortsätter besökarantalet här att vara stort eftersom jag fortsätter skriva om kent. Du som är ny besökare, ta gärna en titt på sidan i övrigt, lyssna på min musik, och kommentera gärna.
Det här inlägget innehåller ett par bilder som inte är tagna av mig eller min flickvän Linn. Fotografen är den mycket talangfulle Oskar Zander (http://stilren.se). Bilderna är använda med hans tillstånd. Tack Oskar! Bilderna finns i slutet av inlägget. Klicka gärna på dem för att se dem i full storlek då miniatyrerna verkligen inte gör dem rättvisa.
Jocke Berg – Foto Oskar Zander (stilren.se)
Så var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det alltså dags att sammanfatta hela upplevelsen.
En snabb eftertanke får mig att komma fram till att det här blir femte gången jag ser kent live. Varje gång har de på något sätt överträffat sig själva. Förhoppningarna är alltså högt ställda även om mitt stressiga vardagsliv har gjort att jag knappt har fattat att jag ska iväg på konsert. Förutom höga förhoppningar så känns det även som att jag har en bra kännedom om vad som komma skall. Som kentarna själva säger så blir varje ny turné delvis ett förfinande av föregående vilket märks i mångt och mycket.
Den spontana, korta, sammanfattningen blir att spelningen är bra. Riktigt bra. Men även att de har varit bättre vid tidigare tillfällen. Jocke Berg mellansnackar nästan inte alls och det ”lilla” scenformatet faller mig inte riktigt i smaken. Låt mig utveckla lite. Bergs mellansnack är ofta väldigt begränsat. Tyvärr, för det är när han kostar på sig att prata, skratta och skämta lite som konserterna blir magnifika. Särskilt nu när musiken blir allt mer maskinell så behövs en injektion av mänsklighet. Med den lilla scenformatet så syftar jag på valet att spela i små inomhusarenor för ett par tusen människor. Jag personligen har alltid sett kent som ett arenarockband och föredrar när de själva vågar anamma detta. Tältturnén 2005, de stora inomhusarenorna våren 08 och festivalsommaren samma år är perfekta exempel på det.
Annexet i sig är trevligt men jag blir inte riktigt överkörd på samma sätt som jag tidigare blivit på större tillställningar, vilket är synd. Låtarna från Röd borde passa perfekt för stora folkmassor och otroligt maffigt ljud, ljus och bild. Missförstå mig inte, allt är maffigt på ett helt annat sätt än vad något annat svensk band kan prestera. Inga andra har så maffigt ljus och så känsloladdade, starka bakgrundsfilmer som kent. Dessutom torde deras liveljudtekniker ”Skuggan” vara en av de allra bästa i branchen. Det är bara den där sista procenten från riktigt bra till helt jävla otroligt megamaffigt som jag saknar. Men felet kan mycket väl ligga hos mig. Att jag vill ha arenarock med stora gester är ju mitt problem, inte kents. Dessutom får jag nog motvilligt acceptera att jag är äldre nu, att musiken inte är lika mycket på liv och död längre.
Det om det. Konserten innehåller en del helt fantastiska ögonblick som verkligen bör uppmärksammas. Live växer Töntarna hur mycket som helst. Jag älskar den redan på skiva men satan vilken skillnad det blir när de mullrande synthbasarna får det att skaka i hela kroppen. Trots att jag läst de två föregående kvällarnas låtlistor så hade det undgått mig att Palace & Main och Vinternoll2 skulle spelas. Mycket positiv överraskning. Vinternoll2 känns som en sådan låt som kent inte kan misslyckas med. Det är bara att kapitulera direkt.
Andra höjdpunkter är Romeo återvände ensam, Saker man ser och i princip allt från Ingenting och framåt (låtlista finns i slutet av det här inlägget). Avslutningen med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är sedvanligt fantastisk. Dock ger den mig inte längre känslan av total eufori. Kanske är det jag som blivit gammal. Kanske borde den efter den här turnén gå samma väg som 747 gjorde nu (dvs bort). En låt som jag verkligen känner att jag kunde varit utan är Kärleken väntar. Den är bra, rentav riktigt bra men den har spelats på samtliga 5 kentspelningar jag varit på och låtit exakt likadant varje gång. Jag förstår att den som ser många spelningar under samma turné får vänja sig vid att höra samma låtar om och om igen i exakt samma version. Men det är inte det jag gör. Jag har hittills gått på max en spelning per turnévända, t.o.m. hoppat över vissa kortare svängar helt. Så därför känns det surt att jag har fått höra Kärleken varenda gång. Tack och lov såg jag att den redan kvällen därpå bytts ut mot Kevlarsjäl. Mycket bättre, tycker jag.
Jocke, Sami & Markus – Foto Oskar Zander (stilren.se)
En annan låt som spelats varenda gång är Dom andra, men den ger mig helt andra känslor. Under Tillbaka till samtiden-turnén så arrade de om den och gjorde den till en helt fantastisk uptempo-diskodänga. Det gjorde att jag kan tänka mig att höra den många gånger till innan jag tröttnar. Helt fantastiskt.
Slutligen vill jag särskilt uppmärksamma låten På Drift?. För mig är den utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt. Allt som är bra med den inspelade versionen av den blir ännu bättre live. Maffigt, magiskt, magnifikt, maniskt, monumentalt etc etc. Måtte den vara kvar på setlisten i sommar då de åker på festivalturné. Jag tänker lyssna i Borlänge på Peace and Love och hoppas verkligen att jag får höra den igen.
Så allt som allt är jag mycket nöjd. Det kunde kanske varit ännu lite bättre men det är inget som stör mig. Tack kent för ännu en fantastisk liveupplevelse.
I förra inlägget så skrev jag att jag hade fått nytt besöksrekord här i bloggen igår och att jag hoppades slå det idag. Min förhoppning bar frukt och gårdagens rekord slogs med god marginal. Hoppas att några av alla nya läsare stannar kvar. Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu för att hålla uppe ert intresse.
Jag tänkte bara skriva lite kort om varje låt som kent spelade under gårdagens konsert. En mer utförlig recension kommer senare i kväll.
Taxmannen
Ingen av mina favoritlåtar från ”Röd”, men den funkar. Ungefär samma känsla live; ingen favoritlåt men den funkar.
Palace & Main
Den här har jag alltid gillat. Stökigt och rifftungt. Lika bra som alltid.
VinterNoll2
Här någonstans börjar jag tänka att det inte spelar någon roll vilka låtar kent väljer. Det blir bra alldeles oavsett. Hade inte väntat mig Vinternoll2 men det blir fantastiskt bra.
Töntarna
Av de nya låtarna så är det Töntarna som jag tycker funkar bäst live. Här fyller den överdrivna basen i ljudet verkligen en funktion. Hela kroppen skakar av Martins mäktiga synthbasar.
Socker
Det är rätt häftigt att ett albumspår ger ett sådant gensvar hos publiken. Har länge varit en av mina favoritlåtar, ett intryck som stod sig även igår.
Hjärta
Mäktig avslutning med de försvunnas ansikten på skärmen bakom, men låten i sig kändes rätt mjäkig.
Romeo återvänder ensam
”Romeo” ställer till förvirring hos publiken. Det tar länge innan alla hänger med. För mig är det total lycka. Jag älskar den här låten och tycker att den görs riktigt bra.
LSD, någon?
Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här men igår var den riktigt cool.
Musik non stop
Samma som ”LSD”. Väldigt snyggt med de Giger-inspirerade(?) bilderna i bakgrunden.
Idioter
Väldigt bra på skivan, nästan lika bra live. Tyvärr dränktes Röds bästa gitarrslinga i allt annat oväsen.
Svarta linjer
Kvällens stora besvikelse. Min absoluta favoritlåt på Röd faller tyvärr platt live. Den lyfter inte alls när mellanspelet går över i ”Vita linjer”-versen. Riktigt synd.
Saker man ser
Hade jag fått välja så hade det blivit OWC istället men Saker man ser är också en av Isolas allra bästa låtar och den sitter som en sportkeps även live.
FF
Jag lyssnar väldigt sällan på FF men live är den hur cool som helst.
Ingenting
En av de tre bästa låtarna från Tillbaka till Samtiden som jag dock aldrig riktigt gillat live. Igår blev det dock ändring på det. Bra som fan! Sami sliter så hårt så att strängarna flyger i bitar.
Vy från ett luftslott
Remix-versionen som de spelar är ingen favorit hos mig men nu har de fått upp farten såpass att allt golvar mig totalt…
Krossa allt
… utom den här. Felet är mitt eget. Jag har läst de två tidigare setlistorna så nu vet jag att det strax är dags för…
Dom andra
… den totala överkörningen. Jag har hört Dom andra på varenda kentspelning jag varit på men sen de införde uptempo-versionen på förra turnén så fick den nytt liv för mig. Just då känns det inte som att det blir bättre.
På drift?
Bästa låten under hela kvällen! Grym redan på skiva, fantastisk live.
Kärleken väntar
En bra låt men den har spelats samtliga gånger jag sett kent live och den har låtit exakt likadant varje gång. Det räcker nu!!!
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
kent kan inte misslyckas med den här, men samtidigt kan den bli mycket mäktigare än vad den var den här gången.
Det var det. Någon sammanfattning eller helhetsbetyg försöker jag mig inte på nu. Det får bli senare.
Tack kent!
(Igår blev det besöksrekord i bloggen. Jag hoppas slå det idag. Om du är ny läsare, titta gärna runt på gamla inlägg, lyssna på min musik etc och kommentera gärna.)
[…] var det dags att skriva en ordentlig recension av lördagens kentkonsert. Tidigare har jag skrivit ett inlägg där jag kommenterar varje låt med några rader. Men nu är det […]
Det är intressant det här med väder. Just nu är jag i Stockholm och ska alldeles strax bege mig till Annexet och lyssna på kent. Sist jag var i Stockholm (tror jag) var i juni 09 när jag var på Stadion och lyssnade på Bruce Springsteen. Ett drygt halvår sedan alltså. Vädermässigt skulle det dock ha kunnat vara igår. Det är någon enstaka plusgrad och iskallt regn just nu. Marken täcks av blöt snö. Snön är det enda som skiljer nu från då.
Det är som vanligt otroligt hektiska dagar i mitt liv. Efter mitt senaste blogginlägg så tänkte jag faktiskt försöka blogga mera regelbundet men senaste veckan har jag jobbat nästan varenda vaken minut. Det har varit väldigt kul, men vad det är jag gjort på jobbet återkommer jag kanske till i ett senare inlägg.
Just nu är jag i Stockholm. kent startade sin vårturné på torsdagen och i kväll är det dags för mig att bevista spektaklet. Egentligen skulle jag vara här tillsammans med Johan men snön gjorde att SJ ställde in hans tåg. Riktigt jävla värdelöst. Som tur är så åkte Linn med istället så nu ska vi snart ut och flanera i Kungliga Hufvudstaden.
Jag känner mig tyvärr bara halvt laddad inför kvällen. Har inte riktigt hunnit ställa in mig på att det är dags. Troligen blir det jättebra. kent har en tendens att vara helt magiska. Som det hittills verkar så har det strukit ”747” från vårens setlistor vilket skapat smärre storm bland fansen. Jag tycker mest att det var på tiden. Det är en bra låt, men kent har otroligt många bra låtar så det är dags att pensionera den.
Personligen så känner jag att det inte spelar så jättestor roll vilka låtar som väljs av de lite äldre. Däremot vill jag jättegärna ha följande från de senaste skivan ”Röd”.
”Idioter” (förstod storheten med den först senaste månaden)
”Vals för Satan (din vän pessimisten)” (Redan när jag såg titeln första gången så ville jag älska låten. När jag sedan hörde den så uppfyllde den alla förväntningar.)
Det är de viktigaste för mig. Sedan vore det kul om de spelar ”På Drift?”, ”OWC” och diskoversionen av ”Dom Andra”. Därutöver så litar jag på att det blir fantastiskt alldeles oavsett låtval.
Idag, den 14 februari – Alla Hjärtans Dag – är på sätt och vis en årsdag för min musik och den här bloggen. Det är idag ett år sedan som jag började mixa om Farväl. I och med det så fick jag också ny ”fart” i mitt musikskapande. Jag väljer att sätta fart inom citationstecken eftersom det för mig uppenbarligen inte innebär att något sker snabbt, bara mindre långsamt.
För ett år sedan fanns inte den här bloggen eller mitt Twitter-konto. Aktiviteten på min MySpace var minimal; senaste blogginlägget där var skrivet i december 2007. Sedan råkade det vara så att jag var sysslolös och kände mig kreativ den 14 februari. Därför importerade jag inspelningen av Farväl till Logic och började det mödosamma arbetet med att göra det till en fantastiskt produktion. Mycket blev gjort den dagen och låten tog fart i rätt riktning. Någonstans på någon hårddisk har jag kvar den nermixningen av låten som jag gjorde på kvällen den 14. Skillnaden mellan den och den tidigare releasen som gjorts i december 2007 är gigantiskt. Skillnaden mellan 14 februari och den slutgiltiga versionen är också ganska stor.
Den 28 februari började jag sedan så smått göra mig hörd på internet igen. Jag skaffade ett Twitter-konto och bloggade på MySpace (länk till inlägget) om att jag nu satt fart med musiken igen. Jag hade då även påbörjat arbetet med att göra en ordentlig hemsida för musiken. Tanken var att sidan i sig inte skulle innehålla så mycket utan istället länka in så mycket aktuellt som möjligt från MySpace, Twitter och andra sociala medier. 28 februari lovade jag även att Farväl skulle släppas på den nya hemsidan inom några veckor. Detta visade sig vara en ordentlig felbedömning eftersom hemsidan inte fick styrfart förrän i slutet av sommaren och låten släpptes först 25 oktober, alltså nästan exakt åtta månader efter löftet om att den bara var några veckor bort. Den främsta anledningen till denna fördröjning var att för varje steg mot det bättre som jag tog Farväl så blev jag sugen på att förbättra ännu mer. Allt eftersom så blev jag medveten om låtens och produktionen potential och lärde mig mer och mer hur jag skulle lyfta fram detta. Ur lärosynvinkel så har det varit fantastiskt nyttigt att göra den långa ommixningen.
Om man fortsätter att läsa gamla blogginlägg på MySpace samt mina allra tidigaste tweets så går det att utläsa att musikskapandet fortsatte under våren, men långsamt. Likaså hemsidan blev i små steg bättre. Mycket av det jag ville göra med inbäddat innehåll från andra sidor var sådant som jag inte visste hur jag skulle lösa rent tekniskt. Därför blev själva hemsideprojektet också ett viktigt lärande.
I maj började jag länka till min Twitter från andra källor. Innan dess hade den mest funnits till för att jag skulle kunna experimentera med inbäddat innehåll på hemsidan, vilket jag även fortsatte med under maj. Musikskapandet fortsatte långsamt för att sedan ta mer fart under sommaren. Då bestämde jag mig för att göra en studiosession med Jonas som trummis och se till att lägga ett antal låtgrunder som jag sedan kunde fila vidare på. I samband med detta så bloggade jag vidare på MySpace samtidigt som jag även startade den här bloggen. MySpace-alternativet blev helt enkelt för begränsat i längden och gav alldeles för stora svårigheter när den skulle bäddas in i hemsidan. Inspelningssessionen under sommaren renderade trummor till fyra låtar (Tårarna, Syster Dyster, Ingen framtid för oss och ”Runaway”), nya akustiska gitarrer till Farväl och ett antal blogginlägg.
29 juli dödförklarade jag MySpace-bloggen och började länka hit istället. Tyvärr blev det inte i samband med någon ny låt som jag ursprungligen hoppats men det var roligt alldeles oavsett.
Sommaren fortsatte sedan med mycket semester, lite jobb och lagom mycket musikskapande. Tråkigt nog blev jag inte klar med några av låtarna innan höstterminen började och därefter blev det svårt att hålla farten uppe. Jag har ständigt väldigt mycket att göra på mitt jobb så därför får musicerandet ta ett steg tillbaka under arbetsveckor. Under hösten och vintern har små steg tagits med musiken men nu känner jag att jag är mer igång ingen. Det är fortfarande låtarna från sommaren som jag jobbar med och det kommer jag nog fortsätta med ett tag men under våren bör de så småningom leta sig ut hit. Förhoppningsvis kommer även något annat nytt visa sig här.
Så det var någon sorts sammanfattning. En försenad årskrönika, allmänt dravel med anledning av ”ettårsfirande” eller bara ett inlägg i största allmänhet; välj själv. Eftersom det var så längesedan jag bloggade så känns det skönt att ha fått iväg det här inlägget.
Så var den här, julen. Familjens och barnens högtid. Den enda dagen på året som vi vet exakt hur den kommer vara, från morgon till kväll, och exakt hur för mycket vi kommer att äta. För min del ska två julbord inmundigas.
Jag är ingen speciellt julälskande person. Tvärt om tycker jag mest att det är en enda lång stress fram till själva julafton som sen slutar i att man blir sittandes med en lite tom eftersmak och längtan efter ett slut på vintern. Det hindrar dock inte att jag hoppas att alla har det så bra som möjligt.
Jag hade hoppats att jag som en julklapp till mig själv hade kunnat lägga upp en ny låt här men det sprack tyvärr. De påbörjade blir inte klara som planerat och idén till en ny låt föll (som så ofta annars) på texten.
Henrik Carlsson posted this
on
and tagged it with New York Resa USA 2010 
©
Replies and comments
PJ
17 mars, 2010 12:50Det var en helt fantastisk konsert, Jocke är ett harmoniskt geni.