Precis hemkommen från ett ljudjobb som frilans åt ”JH Showbiz”. Företaget ”Oriflame” hade någon sorts kick-off på Dalasalen här i Falun. En Powerpoint kördes på en duk och några olika talare pratade. Mitt jobb var att hålla koll på projektorn, headset, mikrofoner, musik etc. Ett trevligt, ganska enkelt jobb.

Terminen på högskolan har precis börjat, så just nu är det mycket med det också. Alltså blir det inte så mycket fixande med den egna musiken för tillfället, men kanske, kanske det kan bli lite sånginspelning i morgon.

Ny vecka, nya möjligheter! (Äckelhurtigt, eller hur?)

Idag (igår om man ska vara petig. Måndag hur som helst) började höstterminen officiellt på Högskolan Dalarna. Det innebär att nya och gamla studenter har intagit byggnaderna och att kaoset är i full gång. Riktigt kul. Imorgon (eller idag, tisdag) ska de nya ettorna introduceras ordentligt till ämnet och till oss lärare. Det ska bli spännande att se vad de är för några. På onsdag är det dags för första undervisningen av dem.

Helgen som just förflutit har gått i foxtrotens tecken (eller takt). Jag har mixat dansband mest hela tiden och lyckats skicka iväg tre låtar för ”påhörande” av farfar. Så fort jag fått feedback av honom och vet om jag är på rätt spår eller inte så ska jag sedan fortsätta att mixa fler. Allt som allt är det 17 låtar att mixa, så det gäller att jobba effektivt.

Den första låten jag gav mig på heter ”Öppna dina ögon”, en riktigt bra countrylåt (ursprungligen ”All you ever do is bring me down” av The Mavericks). På den tog jag mig friheten att lägga på en hel del elkompgitarrer och även ett litet solo. Nästa låt är också bekant för mig sedan tidigare, ”En slant till trikken hjem”. En norsk version av Merle Haggards låt ”Sing me back home”. Det känns som att den blev riktigt dansbandig på alla sätt och vis. (Både ”Trikken” och ”Öppna dina ögon” spelade vi till varenda danskväll under sommaren 07.) Den tredje låten är ”Regnets Melodi” eller ”Rhytm of the Rain”, för mig okänd sedan innan. I det här fallet är den instrumental och med saxofon som leadinstrument. Jag lyckades till och med pilla in ett DX7-piano i den, så dansbandspoängen borde vara på topp. Smörigt, lökigt och alldeles… alldeles underbart.

Pretentiös rubrik? Ja, men man får ha sådana ibland. Jag får det i alla fall. Jag tillåter mig att vara hur pretentiös som helst (och när jag inte är pretentiös så får jag vara hur lökig jag vill).

Det är lustigt hur man kan hitta populärkultur utifrån annan populärkultur. Hur referenser i en bok kan få en att hitta sin nya favoritartist, eller hur en textrad i en poplåt kan leda till att man upptäcker en fantastisk författare. ”Intertextualitet” kallar forskarna det som leder till det här fenomenet. Det är från början en term inom litteraturvetenskapen som syftar på att inget verk står ensamt. Det samtalar mer eller mindre, medvetet eller omedvetet med andra verk. En sådan intertextuell referens ledde mig från Jocke Berg, sångare och låtskrivare i kent, till Neil Gaimann, brittisk fantasyförfattare.

Som B-sida till kent-singeln ”Palace & Main” finns bl.a. låten ”Nihilisten”. Den börjar med textraden:

Du liknar döden, drömmens syster
samma nyckel kring din hals

En rad som slog mig som intressant första gången jag hörde låten. Men vad betyder den? Att liknande döden, att vara allvarlig, bister och se ut som ett benrangel? Eller kanske bara en mörk skugga i en mantel? Senare läste jag någon som föreslog att den är en intertextuell referens till karaktären ”Death” i Neil Gaimans serieromaner (graphic novells) om ”Sandman”. Sandman är Dream, drömmens härskare och han är storebror till Death. Jag konstaterade att Death i Gaimans tappning var en ung kvinna, inte ett gammalt benrangel, men så mycket mer än så hände inte.

Snabbspola framåt ett par år, närmare bestämt till senvintern/tidiga våren 2009. Jag tänkte försöka vara tidigt ute och skapa mig ett twitterkonto (synvila, för den som undrar). Förhoppningen var även att det skulle ge lite positiv stress att leverera ny musik. I början läste jag dock mest vad andra skrev och en av de första som jag började följa var Trent Reznor från Nine Inch Nails (tyvärr är hans profil borttagen)1. För att hitta fler att läsa så kollade jag senare under våren även upp vilka Reznor följde. Där dök namnet Neil Gaiman upp igen (neilhimself heter han på Twitter). Jag bestämde mig för att börja följa honom och då fick twitterkollandet en mening. Pretto igen? Ja, varför inte. (Gaiman är tveklöst den twittrare som twittrar mest av alla som jag följer. Därför började jag kolla twitter oftare varje dag för att hänga med. Det mesta han skriver är inte ens speciellt intressant för mig, men jag antar att det är det som är charmen med twitter.)

I samband med att jag började följa Gaiman så råkade jag ha vägarna förbi biblioteket i Falun. På vinst och förlust så gick jag till fantasy-hyllan och letade efter namnet Gaiman och hittade där ett par böcker. Tillslut valde jag en bok med titeln ”Neverwhere” och gick hem och började läsa. Eftersom jag har mycket att göra hela tiden (tycker jag i alla fall) så är jag fortfarande inte klar med den, men den är otroligt bra. Stor rekommendation på den boken.

När jag började läsa ”Neverwhere” så började jag även fundera på det här med Sandman, Dream, Death’s syster igen. Det är nu som nästa artist kommer i i bilden. Bruce Springsteen bestämde sig för att masa sig till Stockholm Stadion i juni den här sommaren. Jag skulle absolut dit och när man väl är i Stockholm så blir det så klart även en tur på stan och Gamla Stan. På väg till Gamla Stan så bestämde jag mig för att gå till Science Fiction-bokhandeln och se om dom hade någon Sandman-serie där.

Så på den vägen är det. Det är därför som ”Preludes & Nocturnes”, den första delen i Sandman-serien står i min bokhylla sedan två månader tillbaka. De senaste veckorna har den även fått sällskap av del två, tre och fyra. Jag har hittat en för mig ny författare som jag redan gillar ordentligt och jag har återfått intresset för serietidningar, allt på grund av en textrad i en kent-låt.

Om någon är nyfiken på hur Death ser ut i Gaimans värld så finns det en bild på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Death_(DC_Comics).jpg


  1. Reznors profil kom tillbaka till twitter efter att det här inlägget ursprungligen skrevs. @trent_reznor 

Så har ytterligare en helg och lite till passerat. Om mindre än en vecka kommer de nya studenterna till högskolan och imorgon ska jag och övriga kollegiet iväg på en tvådagars kickoff. Så sommaren börjar officiellt närma sig sitt slut. Mina planer på att vara klar med en massa inspelningar lagom till terminsstarten verkar gå åt skogen. Det nya målet är att lansera hemsidan och den slutgiltiga versionen av Farväl senast någon gång i nästa vecka.

Igår var jag i studion igen. Målet var att göra om och göra klart alla gitarrer till Tårarna, en låt som verkligen varit svår att få till arrangemangsmässigt. Den senaste idén är att helt basera den på gitarr, framförallt elgitarr. En enkel kompgitarr, några akustiska utfyllnadsgitarrer och två stycken leadgitarrer som spelas stämmor, alternerar melodier mellan sig etc. Lite som arret till Eagles ”Hotel California”. (Så vitt jag vet finns inga musikaliska likheter mellan Tårarna och Hotel California.) (Jag får ser om jag även vågar mig på lite Eagles-aktiga sångstämmor på den. Det blir i så fall vid ett senare tillfälle.)

De akustiska gitarrerna är jag (förhoppningsvis) klar med sedan tidigare. Därför var det bara elgitarr som stod på agendan igår. Riggen var ungefär den samma som tidigare. ZVex Nano Head-förstärkare till en Marshall 4×12-låda samt en Boss SD1-distpedal. Därutöver så använde jag även min gamla Boss ME50-multieffekt (för lite chorus och reverb till kompgitarren). Det som var extra kul var att jag även fick användning för min hembyggda fuzz-pedal, ”The Buzz Fuzz”. Det var många år sedan jag byggde den som en del i ett studentarbete på Musikhögskolan Ingesund. Hittills har jag dock inte fått med den på någon inspelning eftersom jag inte tyckt att soundet passat. Men igår gjorde den alltså debut. Statocaster-leadgitarren kördes genom den istället för SD1:an. (”The Buzz Fuzz” låter som en typisk ”Fuzz Face”-klon.)

Jag är verkligen ingen gitarrhjälte så det blev mycket krångel innan de båda gitarrsolona satt där de skulle, men tillslut blev jag nöjd. Nu börjar det verkligen kännas som att det här kommer att bli en riktigt bra låt. Imorgon blir det mer inspelningar. Då ska Johan hjälpa mig med lite synthar till Syster Dyster.

Att byta strängar måste vara något av det tråkigaste som finns att göra med en gitarr. Så är det för mig i alla fall. Jag drar mig alltid in i det längsta och lite till innan jag byter strängar. I förra veckan gick dock den tjocka E-strängen på min Stratocaster av, så nu har jag varit så illa tvungen att få det gjort. Sex stycken nya fräscha strängar sitter nu på och jag undrar som vanligt varför jag inte gjort det för länge sedan.

Medan jag strängade om så började jag fundera på när jag senast gjorde det och kom fram till att när det gäller Stratan så var det här första gången på över två år. Sist jag gjorde det var när jag turnerade med min pappas band Roger Lööfs, våren 2007. Närmare bestämt så satt jag i logen på ”Dagfinns Dancing” i Oslo, någon timme innan min dansbandsdebut. Vad jag kan minnas så var jag inte speciellt nervös innan jag klev ut på scenen. Allt kändes mest spännande och roligt. Efteråt så kändes det som att det hade gått riktigt bra, men ju längre sommaren led och ju fler spelningar vi gjorde, desto mindre bra verkar nog min debut. Men så är det väl alltid när man är ny på något.

Så två år med samma strängar. Helimponerad över att de hållit såpass länge och inte blivit mer slitna än vad de var. Visst, det är hur stor skillnad som helst mellan de två år gamla och de som jag precis satt på, men de gamla var inte helt odugliga trots den höga åldern. Det är troligen det faktum att jag kör märket Elixir, strängar med något sorts mikroöverdrag. ”Coated Strings”. Dyrare än vanliga? Absolut. Har inte samma vackra ursprungston som vanliga strängar? Möjligt, men den ursprungstonen är död efter ett par gigg, men då låter Elixir fortfarande som nya. Strängarna på min akustiska gitarr låter fortfarande nästan som nya trots att det var i februari eller mars som jag strängade om den och sedan dess spelat väldigt mycket på den.

(Elixir och Fender får gärna höra av sig efter det här inlägget och erbjuda mig helspons för resten av livet. 🙂 )

Imorgon kväll tänkte jag att det ska bära av till studion igen, så strängbytet kom väldigt lägligt. Jag ska försöka mig på en helt ny arrangemangsidé på Tårarna. Verkligen en chansning som kan gå åt helvete, men det kommer nog märkas rätt snabbt. Det kommer bli mycket gitarrer och både Stratocaster och Telecaster, vilket innebär att jag även borde stränga om Telen imorgon. Den har fortfarande fabrikssträngarna på och de har jag nött ganska hårt på sedan i julas då jag köpte den. Med största sannolikhet så kommer jag twittra lite grann från studion.

På söndag blir det också inspelning. Då ska Johan hjälpa mig att lägga lite synthar på Syster Dyster så att den kan bli klar någon gång.

Häromdagen fick jag veta av Andrew att mitt blogginlägg om Soundtrack Pro hamnar väldigt högt uppe vid en Google-sökning efter just ”Soundtrack Pro”. Det gör ju att jag kanske borde skriva lite mer om det, nu när det har gått cirka en vecka sedan jag började använda det.

Till att börja med så vill jag klargöra att det är version 2.0.2 av Soundtrack Pro (STP) som jag använder. Det är den senaste uppdateringen av version 2 (som följer med Logic Studio 8). Numera finns Logic Studio 9 ute och i den ingår Sountrack Pro 3. Det är mycket möjligt att en del av de problem som jag har med STP har åtgärdats i version 3.

Soundtrack Pro är ett mycket intressant program på flera sätt. Jag har inte själv särskilt mycket erfarenhet av Final Cut Pro, men den lilla erfarenhet jag har säger mig att dessa båda program är mycket lite. Dessutom tycker både jag och mina kollegor att det känns väldigt enkelt. Enligt mig har det ett betydligt mer strukturerat användargränssnitt än Logic. Det är inte förrän nu som jag förstått att det i Logic Studio-paketet ingår ett ganska omfattande bibliotek av ljud för ljudläggning – människoskrik, ”rabba-dish”-trummor, explosioner, babyjoller etc. Inte överdrivet många ljudfiler men ändå mycket komplett.

Soundtrack Pro kan jobba i två lägen, multitracksläge och audioediteringsläge. I det senare fallet så blir den en mycket kraftfull ljudredigerare med funktioner som känns långt mer välutvecklade än de motsvarande i Logic eller Pro Tools. Dessutom kan det integreras i Logic. Istället för att jag öppnar min Logic-region i Sample Editor så kan jag göra det i Soundtrack Pro, direkt ifrån Logic. Mycket smidigt.

Nackdelarna med Soundtrack Pro är framförallt två stycken. Det är många paneler och flikar, precis som i Logic, vilket kan göra det rörigt. Det kan dock ganska enkelt lösas på samma sätt som i Logic, med hjälp av egendefinerade ”screensets”. Problemet är att dessa inte kan nås via snabbkommandon. För att växla från en fönsterinställning till en annan så måste jag gå via menyn vilket känns riktigt uselt eftersom det hämmar arbetsflödet.

Nackdel nummer två är att det har varit ganska instabilt. Jag har haft många krascher vilket känns väldigt tråkigt. Förhoppningsvis så rättas det till i version 3.

En sista sak. Soundtrack Pro ingår som en del både i Logic Studio och Final Cut Studio vilket är ett stort plus. Både ljud- och bildmänniskor har det ofta tillgängligt i sina datorer utan att ens veta om det.

Se där, det blev ett helt inlägg. Någon slags recension rent av. 🙂

Nu sitter jag ännu en gång i en situation som är allt för välbekant. Jag har många låtidéer som flyter runt i huvudet. Små melodislingor, ackordföljder, arrangemangsidéer etc. Problemet är att det är svårt att göra mer än lösa skisser av det eftersom jag inte har några texter eller textidéer. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska skriva om. Visste jag det kunde jag säkert hitta orden om jag bara letade tillräckligt länge. Men nu är det idéförrådet tyvärr helt tomt.

Två av de fyra låtarna som jag redan spelat in grunder till under sommaren lider i större eller mindre grad av det här. Ingen framtid för oss har jag någon sorts idé om vad den ska handla om, så här är det egentligen ”bara” att sätta sig och slita med formuleringar och fraser. Det gäller ”bara” att göra det. Värst är det med Runaway. Det är bara en arbetstitel och jag saknar helt vettiga idéer. Det som behövs är en story och åtminstone någon fras som fungerar med den nuvarande melodin. Lyckas jag klämma ur mig det så är det ”bara” slitet kvar här också. Men just nu känns det som att min förhoppning om att ha fyra stycken färdiginspelade låtar i slutet av augusti kommer att gå om intet.

Idag försöker jag sätta mig in i två för mig nya mjukvaror. Den kanske viktigaste är Apples Soundtrack Pro som ingår både i ”Final Cut Studio” och ”Logic Studio”. Jag håller just nu på med att titta på några instruktionsvideos och sen ska jag djupdyka i det på egen hand. Hittills ser det ut som att det blir någorlunda enkelt eftersom jag redan har Logic som huvudsequencermjukvara och Soundtrack Pro har lånat det mesta av sitt användargränsnitt från Logic. En del saker är dock annorlunda så jag kommer säkert behöva tänka efter ordentligt vid ett par tillfällen.

Det andra programmet är Record från det svenska företaget Propellerhead som tidigare gjort det fantastiska programmet Reason. Record är deras första försök att göra en komplett audio/midi-sequencer. Tänket bakom det verkar vara lite annorlunda mot andra sequencerprogram, men förhoppningsvis ska det vara fullt greppbart. Det kommer komma ut på marknaden i höst men redan nu kan man ansöka om att få vara betatestare, vilket jag fick tillåtelse till igår. Jag har även ett par extra invites att ge bort så om någon är intresserad, hör av er.

När jag testat de båda programmen ett tag kommer jag avrapportera här. Förhoppningsvis är båda mycket bra på sina egna vis.

Jag är på desperat jakt efter Steinbergs Virtual Guitarist, gärna version 2. Jag har letat i alla svenska nätmusikbutiker för att försöka köpa det men hittar inte ens en prisuppgift någonstans. Steinberg själva verkar ha tagit bort det ur det aktiva sortimentet. Jag behöver veta var jag kan köpa det, hur mycket det kostar och viktigast fungerar det med OS X Leopard och en Intel-Mac? Min tanke är att jag ska använda det när jag mixar Ji Coo’s skiva för att lägga till lite kompgitarrer.

Jag får ta mig tid att besöka MusikCenter imorgon när de öppnat för att se om de möjligen har det där, eller kanske i alla fall vet var jag ska leta.

Så var det slut på semestern. Jag har precis fått hem ljudfilerna till dansbandet Ji Coo’s nya skiva som jag ska mixa. 17 låtar inspelade i min farfars (Jens Carlson, mr Ji Coo’s) hemstudio som nu ska slutfixas i min hemstudio. Det ska bli oerhört spännande att se vad jag kommer uppnå. Så nu blir det till att ta fram dansskorna. 🙂